Huddinge AIS genom tiderna


1955
Huddinge AIS bildades 1955. Men egentligen är föreningens historia längre. Redan 1947 bildades kvartersklubben Pollux som verkade i Fullersta. 1950 bildades en annan förening med namnet IK Apollo. Dessa föreningar slogs samman 1953 under namnet Apollo. När man sedan gick in som medlem i Svenska Friidrottsförbundet 1955 antogs namnet Huddinge AIS.
En av de stora profilerna i Huddinge AIS under slutet av 60-talet var Lars Wiklund som 16 år gammal hoppade 201 i höjd och satte svenskt rekord i den åldersklassen. Hans 208 från 1977 gäller fortfarande som klubbrekord.

1972
passerar Huddinge AIS en viktig milstolpe när vi blir medlem i stadionklubbarna.

1980 
Först 1980 får Huddinge AIS sin första representant i A-landslaget genom Lars Forsberg, som sprang 3000 meter hinder. Redan 1969 hade dock Christer Bengtsson blivit vår förste representant i junior- och ungdomslandslaget. Christer deltog i både kula och diskus.
Åttiotalets stora profil blev dock Monica Westén (senare Rydén) som vinner åtskilliga SM-tecken och återkommande tävlar i landslaget. Monica som hade det svenska rekordet i mångkamp ända till Carolina Klüft pressade det 2002. Under ett antal år tävlade hon senare för Göta i Karlstad och vann då bl. a. brons på EM i 400 meter häck.
En annan viktig händelse i HAIS historia var när Källbrinks IP invigdes 1982 och vi fick en högklassig utomhusarena till Huddinge. Idrottsplatsen har betytt mycket för föreningens fortsatta utveckling. Arenan har blivit plats för stora nationella och internationella arrangemang. Redan 1984 står vi som värdar för stafett-SM och 1986 arrangeras mångkamps-SM. Kvantumjoggen hade redan 1983 haft premiär.

1988 
inleds succén med Huddingeolympiaden som därefter genomförts årligen.

1989
färdigställs det nya klubbhuset vid Källbrinks IP.

1990
Också resultatmässigt märks konsekvenserna av den nya arenan. I 1992 års finnkamp representeras Sverige av fem HAIS:are. 1993 vinner Christer Holger EM-guld för juniorer i mångkamp. Joakim Öhman vinner silver på 200 meter i samma tävling. 1994 tar HAIS 10 SM-medaljer varav sex guld. Vid EM i Helsingfors samma år deltar både Lotta Johansson och Emma Holmqvist i det svenska lag som sätter nytt svenskt rekord.
Under senare delen av 90-talet har det varit regel att HAIS varit representerad i landslagssammanhang och vunnit SM-medaljer. 1999 fick HAIS svara för det hittills mest prestigefyllda arrangemanget när vi stod värdar Europacupen i mångkamp.
I samband med att millennieskiftet passerats delade HAIS ut priser till 1900-talets främsta aktiva och ledare.
Pristagare blev:
Ledare: Olav Wäppling och Kenneth Andersson
Olav var med redan när Pollux bildades och har varit aktiv i HAIS under hela dess historia. Olav var kassör i 26 år och är hedersmedlem av styrelsen. Olav arrangerar fortfarande backhoppningstävlingar under vinterhalvåret.
Kenneth har suttit i styrelsen i 36 år och är i dag vice ordförande. Han har också varit tränare. Kenneth är en omvittnat duktig tävlingsledare och används ofta utanför Huddinges gränser.
Aktiva: Monica Westén (Rydén) och Christer Holger
Monica har i över tio år tillhört den yttersta svenska eliten bl. a på 400 meter häck och i mångkamp och har bl. a tagit individuell medalj Europamästerskapen. Monica hade det svenska rekordet i mångkamp till och med år 2002 då Carolina Klüft övertog det.
Christer har under lång tid varit en av Sveriges bästa mångkampare. EM-guldet för juniorer 1993 är en av topprestationerna. Efter utnämningen visade han att den var välförtjänt när han vann SM-guld på hemmaklubb i mångkamp.

2000
2000-talet har börjat bra för Huddinge AIS. Finnkampssegrar både år 2000 och 2001 på 400 meter häck genom Magnus Norberg (2000) och Nadja Petersen (2001).
Ett ombyggt klubbhus blev klart under år 2002.

2002
startade ett friidrottsgymnasiet i Huddinge i samarbete med HAIS. År 2002 blev Nadja Petersen både svensk mästare och segrare i finnkampen. Hon deltog även framgångsrikt i EM.


2003
Vid SM i Norrtälje 2003 blev Katarina Eklöf svensk mästare i spjut. Samma år blev Annika Hjelm sexa i ungdoms-VM i Kanada i slägga.

2004
Vid SM i Karlstad 2004 försvarade Katarina Eklöf sitt guld i spjut. Katarina deltog också i årets finnkamp tillsammans med bl a Nadja Petersen. Den gången lyckades Nadja bäst med att återigen segra på 400 meter häck och vara en av fyra deltagare i det segrande laget i den långa stafetten.

2005
Under 2005 blev Huddinge AIS nionde bästa föreningen i landet räknat enligt de s.k. SM-poängen. Nadja Petersen erövrade en silvermedalj vid SM i Helsingborg. Vid samma SM tog häcklöparen Magnus Norberg brons. Vid Finnkampen deltog Nadja Petersen och diskuskastaren Linus Bernhult. I Huddinge finns också många lovande juniorer och ungdomar. De mest namnkunniga är nog Carolina Hjelt (kula och diskus), Annika Hjelm (slägga) och Mariama Sambou (sprint). Dessa tjejer är bland de allra bästa i sin åldersklass i Sverige och tog guld vid JSM respektive USM under 2005. Vid USM tog Alexander Nordqvist (sprint) dubbla guld. Vid Ungdoms-VM i Marocko tog sig Mariama till semifinal. Vid JEM i Litauen kom Carolina på en 11:e plats. Vid JEM deltog även Annika, men hon tog sig tyvärr inte vidare till final. Vid VM för idrottare med utvecklingsstörning i Australien kom Daniel Hillgren 6:a individuellt på 100 m och var med i Sveriges segrande lag på 4 x 100m. Våra ungdomar har de senaste åren haft stora framgångar. Flera av våra ungdomar ligger i topp i Sverigestatistiken. Under hösten 2005 lyckades föreningen att vinna två av tre klasser, och bli tvåa i den tredje, i Stockholm Cup. Föreningen är bästa ungdomsföreningen i Stockholm.

HAIS fyllde 50 år under 2005. Höjdpunkten var en stor galamiddag på Scandic Hotels i Kungens kurva.
Under året skrev olika personligheter inom HAIS en veckokrönika. När året var slut fanns det 50 stycken.
Dessa finns samlade nedan.
 

Fotbollslaget Apollo 1952 Fr vänster: Stående: Karl-Werner Andersson, Knut Östling, Gunnar Andersson, Totte Petrén, Leif Jacobsén, Per Sundqvist, Knästående: Lasse Lytell, Lennart Pettersson, Jörgen Johansson, Lasse Ekvall, Sune Andersson
Fotbollslaget Apollo 1952 Fr vänster: Stående: Karl-Werner Andersson, Knut Östling, Gunnar Andersson, Totte Petrén, Leif Jacobsén, Per Sundqvist, Knästående: Lasse Lytell, Lennart Pettersson, Jörgen Johansson, Lasse Ekvall, Sune Andersson



Gott Nytt År!
Året var 1947. Gunder Hägg- Arne Andersson epoken var slut sedan ett par år. Friidrotten och fotbollen var de största sommaridrotterna. Det var då Olav Wäppling drog i gång kvartersklubben Pollux. Idrottsplats var Björkvägen, där Olav och de andra grabbarna bl a snickrade ihop häckar, hoppställningar mm så att man skulle kunna utöva åtminstone några friidrottsgrenar. Och så höll man till på Olavs tomt förstås.
1950 föddes en annan idrottsförening, IK Apollo och det var följande gäng som bildade den föreningen, nämligen bröderna Karl-Werner och Sune (Sia) Andersson, Lars och Hans Ekvall (kusiner), Lars Jerling, Jörgen Johansson, "Gurra" Andersson och Terje Rydén (storebror till Anders). Jörgen lyckades övertala sin far Ivan att gå in som ordförande. Klubbens första materielinköp räckte till en fotboll, en juniordiskus och en juniorkula.
De två klubbarna gick samman år 1953 under namnet Apollo. Samma år kom en energisk och entusiastisk kille med i IK Apollo och sedermera HAIS. Det var Arvo Piibor som lade grunden till HAIS' framgångar i slägga.
När man 1955 ansökte om medlemskap i Svenska Friidrottsförbundet var tyvärr namnet Apollo upptaget.
Efter långa diskussioner stannade man för Huddinge AIS, sedan djurgårdsanhängarna förkastat namnet Huddinge AIK. AIK-anhängarna blev förstås något besvikna.
Som ordförande kvarstod Ivan Johansson och som kassör Olav - ett jobb som han hade till 1982, i 27 år! Även Lennart Petterson var med 1955 och han gjorde efter en del års frånvaro "come back" 1985 då han efterträdde mig som ordförande i vår förening. Följande fyra pionjärer är fortfarande medlemmar i HAIS. Olav Wäppling, bröderna Karl-Werner och Sune Andersson samt Arvo Piibor.
/Olle Johansson.


Hur började det?
Mitt idrottsintresse grundades i början av 1940-talet genom Gunder Häggs alla världsrekord och med Sven Selånger i backhoppning. Den kände radiomannen Sven Jerring och Sven Lindhagen bidrog också genom sina utmärkta radioreferat.
När så en ung, idrottsintresserad grannpojke, Gösta Edgren föreslog att vi skulle bilda en idrottsklubb, började vi genast att skissa program för träning och tävlingar i friidrott. Så bildades kvarters klubben Pollux år 1947. Vi fick med flera intresserade grabbar, bland andra Örjan Åkerblom och Lennart Pettersson. Lennart blev sedan en tid ordförande i Huddinge AIS.
Våra första redskap var en ihopsnickrad höjdhoppsställning och en inköpt stötkula. Aktiviteterna utövades på tomten hemma på Stenmovägen. Björkvägen 100 meter därifrån fick bli löparbana för sprint- och häcklöpning. Familjen Cedervall, som bodde där vars två pojkar var med i klubben, tillverkade häckarna och förvarade dem också åt oss.
Under 1948 cyklade vi alla till Mälarhöjdens IP, där vi kunde ha KM på riktiga banor, eftersom centrala Huddinge saknade idrottsplats för friidrott. Året 1949 hjälpte SK Ilion oss att få en klubbmatch på Stuvsta IP mot IK Solfagra. Matchen vann vi. Senare upplöstes klubben.
År 1953 blev jag av Leif Jacobsén övertalad att komma till IK Apollo där Ivan Johansson var ordförande. IK Apollo höll till på ett ängsområde vid Vistavägen. Där fanns längdhoppsgrop, kulring och även målställningar för fotboll, alldeles ovanför ängen ett skogsområde, där man kunde träna löpning och åka skidor. Vistavallen var funnen!
Klubbens kassör blev jag 1954. Första året gick medlemsantalet upp från 40 till över 100, mycket tack vara Vistavallen. Varje öre var viktigt i klubbkassan och för de medlemmar som inte erlagt årsavgift i tid blev det inkassering av den (6 kr) i oktober – november varje år.
Inträdet i Riksidrottsförbundet skedde 1955 och vi blev då Huddinge AIS den 24 maj samma år. Åren framåt hade vi KM i mångkamp på Stuvsta IP. En tävlingsform som alltid varit mycket populär i klubben. Det tillkom flera sektioner under några år såsom skidor, handboll och tyngdlyftning. Träningsoveraller i HAIS´färger vinröda byxor och gul tröja med texten HUDDINGE AIS på ryggen inköptes 1956.
År 1959 fick Storängsvallen löparbanor tre banor runt 383 m i omkrets. Vi fick då tid där och kunde arrangera klubbmatcher. Vi vann vår första seriematch i klass 3, år 1960 och fick en sjätteplats i slägga i SM för juniorer på Stockholms Olympiastadion. Samma år fick vi också vår förste tränare i löpning sommar som vinter. Tack vare nya unga och skickliga med nya idéer förbättrades resultaten markant. Medlemsantalet ökade ännu mer och duktiga flickor kom med, och även finlandssvenskar som höjde resultatet i kast.
År 1962 måste vi lämna Vistavallen på grund av ny markägare och istället flyttade vi upp till Jerikovallen, som blev vår kastplan belägen ovanför nuvarande kastplan.
1968 satte då 16-årige Lars Wiklund nytt svenskt ungdomsrekord i höjdhopp med 2,01 meter på Storängsvallen.. År 1970 vann HAIS klass 1 i serien för herrar som kvalificerade till regionfinal i Uppsala, där det också blev vinst. Det var största hittills i klubbens historia. Under hela 70-talet förbättrades klubbrekorden för både damer och herrar.
År 1973 kom HAIS med i Stadionklubbarna och fick även sin första kanslist i en klubblokal. Den långa väntan på en ”riktig” idrottsplats tog slut, genom Huddinge kommunalfullmäktiges beslut i oktober 1978 att Källbrinks Idrottsplats skulle börja anläggas och 1981 stod den färdig, samma år lämnade kassören efter 27 år över till en ny kraft.
/Olav Wäppling


HAIS 50 ÅR, 2005 ja tänk så fort tiden går!
Men vi räknar tiden från 1949, men då hette vi APOLLO IK.
Vi var ett gäng som brukade träffas på kvällarna och utöva lite fri-idrott samt fotboll, men då under namnet APOLLO.
Jag Sune Andersson (SIA) och min brorsa Kalle bodde på Vistavägen, och där fanns en liten plan vid skogsbrynet, ”Vistavallen” som vi använde, och det gjorde våra kompisar också.
Gunnar Andersson, Hasse Ekvall, Lasse Ekvall, Julle Johansson, Terje Rydén
Efterhand kom det fler.
Sedan (1952?) kom Olav Wäppling och han gjorde mycket för oss och klubben ”APOLLO”. Olav hade en TV, vilket inte var vanligt 1952.
Vi träffades där och såg mycket sport på TV, en liten summa fick vi betala 5 eller 10 öre vilket gick till klubbkassan Olav var kassör. Vi gick också till grannarna och bad dom lägga en liten slant, och det gjorde dom flesta så gärna, vilket också gick till klubbkassan.
Detta var dåtidens sponsring.
Det gav en väldig sammanhållning, som dagens ungdom kanske inte får uppleva, även om dom vill.
År 1955 ombildades vi till HAIS och vi är inte några ungdomar längre som tävlar. Men vi dyker upp på tävlingar ibland som funktionärer, jag själv har även sålt granar ibland.
/SIA -37:a


Tränaruppdrag
Min familj och jag flyttade sommaren 1969 till Rönnvägen i Fullersta. Jag hade tänkt trappa ner min träning och bli mer av motionär. Under större delen av 60-talet hade jag tävlat för Stockholms Studenter och tränat under Bosse Aggeborns ledning. Bosse var under denna tid också ansvarig för landslaget och vi som tränade med Bosse tränade verkligen hårt. Så nu tänkte jag ta det lite lugnare.
Det dröjde dock inte länge förrän Kenneth Andersson, då som nu allerstädes närvarande, bad mig hjälpa till att träna några ungdomar. Vi började så smått och träffades ett par gånger i veckan. Under helgerna bytte vi om hemma i vår bastu och sprang då ut därifrån. Det var fyra intresserade och lovande unga grabbar som var med. Gruppen bestod av följande talanger, Thomas Löfvenberg, Lars Lind, Joakim Borglund och Anders Rydén. Anders har ju sedan som vi vet blivit en av de som verkligen påverkat utvecklingen av svensk friidrott genom sitt arbete på förbundet.
Första vintern var det ganska mycket snö och ett för oss vanligt träningspass innehöll då mycket snöpulsning. Vi hade inte på den tiden tillgång till några bra inomhuslokaler för vinterträningen. Det vi hade var Isstadion, där vi bakom läktaren hade en rundbana som var mellan tre och fyra hundra meter lång. Genom denna träning och då HAIS hade behov av mig i klubblaget så tränade jag ytterliggare ett par år. Detta innebar också att jag var den förste någonsin som var med på Stora SM från HAIS. Vilken utveckling det har varit.
/Hans Ahlin


Ett litet minne från Junior-EM
1981 tog jag min första medalj, grenen som gällde då var kula. Medaljen blev inledningen på en lång friidrottskarriär som innehöll hård träning, motgång och medgång, vinster och förluster, men som framförallt har skänkt otroligt mycket glädje, vänner för livet och som har utvecklat positiva personliga egenskaper som jag kommer att ha med mig hela livet. Under karriären har jag bland annat deltagit på ett antal internationella juniormästerskap. Det starkaste personliga minne jag har med mig är när jag som 18-åring skulle göra debut på junior-EM. Jag hade varit på några internationella juniortävlingar och trodde att jag hade förberett mig mentalt för vad som väntade. Väl på plats i Spanien var det inte som jag väntat mig. Det var mycket större och inramningen var något som gjorde att det fanns möjlighet till att lyfta sig ytterligare. När HAIS mångkampare Christer Holger vann guld kände jag en otrolig inspiration och det var bara att satsa allt som fanns.
För min del började det inte bra. Det hade varit storm under dagen och under uppvärmningen blåste en stolpe från kastburen ned och landade på min rygg. Den dåliga starten fortsatte när jag i första kastet halkade och landade pladask på rygg. Fallet utlöste en otrolig skrattsalva från publiken. Fallet fick dock till följd att jag fick stöd från publiken i form av taktfasta handklappningar i nästa omgång. I och med att det kunde inte gå sämre än i kastet innan så vände jag helt enkelt fiasko till succé på ett kast och slog mig in som åttonde man bland de andra deltagarna, vilka mestadels bestod av Ukrainare, Ryssar och Polacker med dubbelt så stor kroppshydda som jag.
/Linus Bernhult diskuskastare i HAIS


Fel skor
Nisse, Pelle och undertecknad delade hytt och det var på den tiden som alla använde bruna seglarskor. Först och tidigt vaknade Pelle, som försynt går upp till frukosten, snart följer Pelle med och undertecknad hade då liksom bara ett par skor kvar. Men tro ej att det var mina utan ett par väldigt små och inte rätt strumpor. Tror dock att de väntande HAIS-arna i matsalen blev mest långa i ansiktet, när de fick se mig komma arg i alldeles för små skor och sökande efter rätt skor ibland alla bruna seglarskor.
/Kenneth Andersson


Att missa en volt i lejonets kula
I slutet av 1970-och i början av 1980-talet hade undertecknad tränat mycket och bra för att försöka klämma mig in i orienteringslandslaget. Uppvuxen i Huddinge och med hjälp av goda kamraten Ulf Hjelmberg värvades jag att testa löpning på arena och den riktiga debuten gjordes på Årsta IP 1975. Numer kan man inte bedriva riktig idrott där, för Hammarby IF leker med boll på den idylliska platsen. Hur som helst så var det orientering som var och fortsatt är den riktiga sporten för mig. Men det var tack vare goda förebilder inom friidrotten, Anders Gärderud, Dan Glans, Kjell-Erik Ståhl (orienterare alla) som träningen utvecklades och därmed kom även framgångarna. Via militärtjänst på Lidingövägen tillsammans med orienterare och friidrottare och mycket träning med kompisarna i OK Ravinen lyckades jag utvecklas så pass i både orientering och löpning att jag fick vara med att vinna både 10MILA och SM-stafetter och även som debutant bli uttagen att representera Sverige vid Finnkampen i Helsingfors 1980. Hu och hej! Från ensam kamp i okänd terräng till utochinvändning av lungor på 3000 meter hinder inför 40 000 på Helsingfors olympiastadion. Det var grejer det! Nu fattar jag hur det känns att födas, för jag kan garantera att man är rätt liten när man för första gången ska springa in på olympiastadion i Finland för att stångas med finnar. Det största i friidrottssammanhang jag annars varit med om var Stockholms DM på stadion. Nu var det hårda tag som väntade och jag fick en liten föraning då jag var med på invigningen och intåget med svenska fanan dagen innan min debut. Nu hjälpte det föga för natten innan var allt annat än lugn. Mina lagkamrater Christer Ström och Janne Hagelbrandt tog hand om mig så gott de kunde. Såg till att jag kom in i den poliseskorterade bussen till tävlingarna. Vallade mig i omgivningarna runt stadion innan det var dags för upprop och samling i bunkrarna under läktarna 30 minuter innan start. Nu var spyorna nära, inte på grund av finska finkelångor, utan för att spänningen var näst intill olidlig.
Uppställning och tågande ut på arenan skedde ca tio minuter innan start. Några snabba stegringar och koll för femtioelfte gången att dojjorna var knutna. Starten gick. Snabbhet är inte min starka sida och var det inte 1980 heller. Jag hamnade utan förskyllan sist i kön och hade bra koll bakåt. I det öronbedövande jublet, finnarna ledde, märkte jag efter några varv att min hemvävda skogshinderteknink var betydligt bättre än finländarens, han som låg närmast framför mig. Han var dock så pass snabb att jag inte helt enkelt kunde passera honom mellan hindren. Dryga två varv kvar och jag bestämde mig för att göra en attack, vid näst sista vattengraven tror jag att det var. Jag laddade ordenligt, men i min iver glömde jag bort att koncentrera mig på hur jag satte foten på bocken. Jag hann inte reagera förrän jag kände hur vattnet sköljde över mig. Vad tänker man i ett sådant läge? Ja, hade jag varit en showman så skulle jag givetvis ha legat kvar och gjort några vändor i vattnet, klättrat upp på bocken och gjort en Mollbergare i pik. Nä, det blev en riktigt jäkla dyngvurpa och min första tanke var att komma upp snabbt så att ingen skulle hinna se vad som hänt. Så lyckligt var det nu inte. Mäktigare jubel och kanske även skratt får man leta efter och jag tror att Kennet Andersson har det förevigat på en smalfilm. Som en blöt katt kämpade jag mig ändå vidare i loppet och inför sista vattengraven så kände jag hur publiken tystnade och laddade för nästa vurpa. Tji fick de, men inte heller nu hade jag sinnesnärvaro att göra en Mollbergare eller kanske en snygg tyska i gruppering, utan jag gjorde vad jag kunde för att få till en hyfsad avslutning. Som ni förstår belade jag en hedrande sistaplats, men jag tror inte att det var mitt fel att finnarna vann kampen som vanligt, även om jag var förstasidesstoff i en av de stora kvällstidningarna i Finland. I Aftonbladet var de ändå snälla och tyckte att min sluttid på 8.52 var bra med tanke på att jag tittat så djupt i vattengraven!
/Lasse Forsberg


Några seriematcher
Seriematcher är alltid en speciell upplevelse, dels för att de är en av de få tillfällen som man som individuell idrottsman får känna lagtillhörighet, dels för att seriematcherna ofta tidsmässigt brukar ligga i maj och på så vis utgör upptakten till en ny och spännande säsong.
Undertecknad har haft förmånen och få deltaga i ett antal seriematcher i de gulröda färgerna och det finns en hel del fina minnen från dessa tävlingar.
Givetvis minns jag min debut väldigt väl. Året var 1988 och då kämpade HAIS i division 1. Jag hade blivit uttagen för att följa med de stora grabbarna och kasta diskus vid den andra matchomgången som gick i Mora. Att det inte skulle bli en alltför munter HAIS –dag borde man väl ha insett redan när laget samlades inför bussresan till Mora och endast sju aktiva mönstrade på. Vår Chaufför Rune Westén fick dessutom jobba hårt för att avhjälpa de maskinella problem som bussen råkade ut för i obygden en timme innan Mora. Väl på plats fick jag i alla fall min diskuskastning att stämma något så när och tog en andraplats 20 meter efter landslagsmannen Lars Sundin. För HAIS gick det dock sämre då vi var tvungna att lämna några grenar vakanta och resultatet blev degradering, 2 poäng efter Västerås!
En minnesvärd upplevelse var också seriematchen den 23:e maj 1992 på Källbrinks IP då HAIS var med och kämpade i Svenska Cupen. Anledningen till att dagen blev speciell för mig är att det var första gången jag kastade diskusen över ”drömgränsen” 50 meter. Det innebar också klubbrekord. Även vår trestegshoppare Lars ”Häggis” Häggberg gjorde en fin insats och slog klubbrekord till hemmapublikens stora glädje!
Mest minnesvärd tycker jag ändå seriematchen 2000 var. Även då var det Svenska Cupen på Källbrink som gällde. HAIS mönstrade ett ”grymt” lag med herrar Holger, Norberg, Bernhult x 2, Boyacioglu, Bergén med flera. Var och varannan gren slutade med grenseger eller andraplats för de rödgula. Redan innan stafetterna stod det klart att HAIS skulle vinna herrmatchen. Dagen avslutades med att lagledare Mats Krigh fick ett uppfriskande bad i vattengraven.
/Axel Bernhult


En djupfryst modell
Även HAIS har haft julgransförsäljning och här skall ni veta att många roliga händelser händer. Ett år var det väldigt kallt, speciellt under transporten hit med alla granarna. En dag kom en dam och handlade ett av våra djupfrysta paket och nästa dag kom hon åter med fyndet till ruska, helt garanterat fri från barr och berättande att det var ingen glad syn därhemma, med gråtande barn osv. Självklart fick hon ett nytt djupfryst paket med önskan om en god jul, man får ej vara omöjlig.
/Kenneth Andersson


Hur man blir medlem i Huddinge friidrott
Under ett antal år på åttiotalet var jag ungdomstränare i Värmdö IF. Vi var en liten förening med tre ledare och ett växande antal ungdomar. Ett antal ungdomar var tämligen skickliga och började kunna hävda sig bland de främsta i stockholmsområdet. Min son, Andreas Johansson, var främst stavhoppare men även sprinter. Efter några år hade han blivit så pass bra att det var aktuellt att delta i större tävlingar såsom ungdoms SM. Och det här som den lilla klubben utan erfarenheter från större tävlingar får svårigheter. Det finns inga ledare som kan åka med och det finns inga tränare som kan ta vid när det krävs ett mer konsekvent program. Ingen av oss visste nåt om stavhoppandets förutsättningar.
Ungdoms SM arrangerades detta år i Haparanda och Andreas ville vara med i mångkampen. Jag hade inte tid att resa och ingen annan heller för den delen. Jag förstod att Christer Holger skulle åka efter som han var åldersklassens dominant. Så jag frågade Helena Swahn om så var fallet och om det var möjligt för Andreas att få resa med till Haparanda. Självklart- inga problem blev det omedelbara och spontana svaret. Det var bara att tacka och ta emot. Tävlingen blev en framgång. Christer vann och Andreas kom fyra. Rätt bra med tanke på att han aldrig sprungit över en häck tidigare. Andreas hade haft kul och klubben verkade jättetrevlig. Vi fortsatte ytterligare ett halvår i Värmdö innan vi bytte över. Medföljande blev Daniel Lundin som också behövde fler träningskompisar och bättre motstånd. Så går det till när Huddinge får nya medlemmar.
Därmed började en hektisk tid som stavhopparfarsa. Stavarna befann sig alltid på en annan plats än på tävlingsarenan. Vanligen skulle det hämtas stavar på Bosön eller Kristineberg och aldrig låg de i ett snyggt och prydligt paket. Nej – det gällde att leta i hela lokalen och i alla stavhoppsfodral. Stavarna användes av flera hoppare och även ibland av andra klubbar. Sen skulle Christer et consortes ha med sina stavar om det var mångkamp. Fast det var bra när fler höll på för då var vi ett antal chaufförer. Efter avslutad tävling skulle stavarna tillbaks till en annan arena för träning eller tävling. Hade man riktig tur skulle de olika stavarna levereras på ett antal arenor. Nu låter som jag inte gillade uppdraget men det gjorde jag verkligen. Stavhoppare ett trevligt släkte som är beroende av varandra så de är bussiga och hjälpsamma och lite av en familj. Så det var bara att bli stavhoppsdomare så tävlingsdagen kunde fyllas med en massa nya aktiviteter. Nu har jag ett mysigt litet barnbarn, hoppas hon blir sprinter!
/Lasse Johansson


Vasaloppet
Många kanske inte vet det, men vi har faktiskt en skidsektion också. Den kanske inte har varit så där livaktig de senaste åren, dels beroende på snöbrist då det har varit svårt att lita på snötillgången i Stockholmssstrakten under de senste 10-15 åren dels beroende på ledarbrist. Backningssektionen under Olav Wäppling:s ledning har dock hållit på både med och utan snö. En gång i tiden så hade vi faktiskt hela 15 man anmälda till Vasaloppet.
Många är väl de minnen som undertecknad har efter 27 genomförda lopp och med nr 28 i antågande. Mitt mål är att komma upp i 30 lopp. Då tillhör man den exklusiva föreningen ”Vasaloppsveteranerna” och får alltid starta i 5:e ledet (igen!! – se nedan).
Ja ett år blev det inget Vasalopp då vi var försent ute med vår anmälan och loppet var fulltecknat. Eftersom jag var ansvarig för anmälningarna så kändes det inte så bra att meddela min kamrater att det inte skulle bli något Vasalopp det året. Det var då som Holger Björck (oldtimer i gänget) reste sig och sa ”Killar det går ett Vasalopp även nästa år”.
Det som nog hela svenska folket säkert kommer ihåg, är när jag figurerade på mittuppslaget i Expressen då de hade ett bildreportage på de som föll i Tennängsbacken det året. Jag fick aldrig någon chans att försvara mig men vad skall man göra när det ligger folk i hela backen framför.
Ett annat minne är den gången när jag fick stå i 5:e led tack vare en vävillig kamrat som ville starta lite länge ned. Normalt ger man järnet den första kilometern för att sedan vila när man får stå i kö i den branta branta uppförsbacken. Starten gick och jag gav järnet (se ovan) men när jag kom fram till backen så var det ingen kö, bara en massa skidåkare som jagade bakom, så det vara bara att försöka ta sig upp för backen så snabbt som möjligt. Det höll i 5 km sedan var jag helt slut och måste ställa mig vid sidan av spåret och snart kom övriga HAIS-are förbi och undrade var jag gjorde där som startade så långt fram.
Ett annat år höll jag på att bli kvar bakom repet, Det var i Höksberg 2 mil från Mora, Respittiden hade gått ut och vi har några stycken som börjat ta det lite lugnare, vi skulle ju få åka buss till målet. Då fick vi veta att tiden har förlängts med 15 minuter och de sista kilometrarna in till kontrollen fick genomföras i något snabbare tempo och vi hann.
Ett snabbare tempo fick jag även genomföra när jag jagade Olle Johansson de sista 2-3 milen mot målet. Vi hade setts då och då under färden men senaste kontakten låg han lite före. Jag åkte och åkte men ingen Olle. Jag tänkte att så här fort kan han inte åka jag måste komma i kapp snart. Efter avslutat lopp fick jag veta att han åkt in i skogen för att uträtta lite naturbehov så jag såg honom aldrig.
Förr i världen försökte man få tag i en telefon och ring hem och tala om hur det gått. Nu i dagens IT-samhälle så kan de hemmavarande följa löparna på Internet och se precis när de passerat olika kontroller och ser placering och sluttid direkt på skärmen.
/Pelle Öhrland


Viktigt samtal
Stor gala på Stadion, innan mobiltelefonens tid. Plötsligt säger speakern Lars-Gunnar Björklund att en av killarna i HAIS-gänget måste ringa ett visst telefonnummer omedelbart, då det är viktigt. En blek kille springer ut för att hitta en telefonapparat och efter ett tag återvänder han något lugnare. Så den självklara frågan kommer vem ringde osv. Det speciella svaret blev: ”Å, det var bara en kompis som i morgon skall åka på semester, så han ville låna mitt tält och sovsäck”.
/Kenneth Andersson


Fel byxor
Vid en tränarkurs på Bosön, så var det dags för lunch i den stora matsalen i gamla villan. Plötsligt så kommer dåvarande rektorn in i bara långkalsonger och ropar ”vem i h…. har tagit mina byxor i omklädningsrummet”. Men ingen vågade skratta officiellt, utan det skedde mera inombords.
/Kenneth Andersson


Stafett?
En grabb försöker förklara för sin kompis hur stafett 4x100 m går till:
- Jo förstår du det är fyra killar i ett lag. Den första killen startar med en stafettpinne och springer 100 meter. Då hugger nästa kille ve och springer 100 meter och sen hugger tredje killen ve och springer 100 meter. Till slut hugger sista killen ve och springer också han 100 meter.
Då sa kompisen: - Jag förstår men vad gör dom av all ve´n? (Saxat ur Rekord-Magasinet 1947)
Sven Johansson är en av våra mest berömda ishockeyspelare – ja, av någon anledning bytte han efternamn till Tumba(!!). Hur kan man byta ett sånt tjusigt efternamn? Bland kompisarna fick han dock alltid hete ”Johan”. Han var ett tag proffs i NHL och berättar om ett litet practical joke over there: ”Jo alla killar hade lösgaddar som dom inför varje match la i ett vattenglas. En gång var jag först tillbaka i omklädningsrummet och passade på att ”plocka om” lösgaddarna i glasen. Det blev naturligtvis ett jäkla liv när de så småningom kom tillbaka och skulle ta på sig ”gaddarna”. Av någon anledning var det ingen som garvade på hela kvällen. Och jag själv vågade inte…”
Rolle Stoltz om ”Johan”: Han är den enda spelare som lyckats göra tre fel på två passningar. Tonen var redan på den tiden rå men hjärtlig. Tyvärr är den väl idag mera rå än hjärtlig.
/Olle Johansson


Varför blir man ledare?
Det är en fråga som man ofta ställer och får frågan om. Jag tror att det som oftast inte bara är en sak, men en orsak som är vanlig är att man lägger av som aktiv av någon orsak och så att säga tycker om sin idrott så mycket att man vill fortsätta på något sätt, kanske t.o.m. ge tillbaka något etc.
Om jag tänker tillbaka på mig själv, efter fått frågan ett flertal gånger om min egen aktiva karriär, så kommer här några avslöjande förklaringar, som kanske var en orsak att jag ”byte sida”.
Själv kom jag med i HAIS handbollssektion hösten 1962, men så till våren var det förstås friidrott som skulle provas på. Så en viss hr. Wäppling lurade mig att komma till en plats borta på Vistavägen i Fullersta, som kallades för Vistavallen. Här ute på gärdet så var det tävlingar i nästan alla teknikgrenar och jag hade bara en motståndare i min åldersklass. Men han hette Björn Holmström och det var inte en s.k. lämplig motståndare för en nybörjare som jag, utan en kille av yttersta Sverige-elit i de flesta grenar och senare bl.a. svensk mästare, landslagsman mm.. Så min placering blev en silverplats i alla grenarna. För övrigt så har Björne med viss stolthet så här 35 år senare sagt att han är en som har stor skyldighet till min ledarroll.
Fall 2, var min debut utanför Huddinge. Det var vid ENA-spelen i Enköping och jag var anmäld i slägga. Som en tur var så avgjordes släggan som vanligt på en kastplan vid sidan om.. En av motståndare var Hasse Börjes från Rättvik, mest känd som skrinnare av OS-klass, men en verkligt duktig släggkastare. Så det blev så att säga mycket stryk igen och funktionärernas spydiga, men inte värmande kommentarer när de mätte mina kast ”att det var nästan världsrekord” (i kula).
Fall 3. hände på Kristinebergs IP och det var dags för JDM. På denna tid var det ej åldersbunda JDM, utan även yngre fick ställa upp. Så nu var hr. Wäppling i farten igen, denna gång i jakten på DM-poäng, så han belönande alla killar som ställde upp JDM på 400m häck med en biljett till Finnkampen på Stadion senaste under hösten. Så det gick man förstås på, tillsammans med kompisarna Åke Berglund och Ulf ”s-post” Hagman. Så det var alltså 400m häck om gällde och det är inte lätt ens om man är tränat för distansen. Så min sluttid har jag som tur glömt, men jag var väldigt långt efter Åke som var näst sist. Så långt efter att fortfarande riktigt gamla idrotts-ledare har påmint mig om detta lopp, många år efter. Sedan att jag kom sjua och det ej blev några DM-poäng, det gjorde kanske inte så mycket för jag fick uppleva min första Finnkamp. Det har sedan i skrivande stund blivit 39 st ytterligare.
Sedan var det som ni kanske förstår dags att gå över på ledarsidan. Prova själv, får du se, det kan rekommenderas oavsett din idrottsliga karriär.
/Kenneth Andersson


Sju omgångar
Denna gång är historien hämtad från en diskustävling på Älvsjö IP på 60-talet. Alla kastare satt och byte skor efter att alla 6 omgångarna var klara, då en funktionär ropar: Dags för sista omgång och först kastar ……Men grabbarna var inte sämre än att de snörde på sig rätt skor och tog en ny chans.
/Kenneth Andersson


Var är jag?
Har du sett en stavhoppares uttryck när staven gått av och hopparen oftast tur nog hamnar i bädden. Här kan man säga att det år en person som oftast inte riktig vet vad som hänt och var samt varför han/hon hamnat just där.
/Kenneth Andersson


Fel flagga
Det arrangemang med absolut största internationella gäster och tävlande var när HAIS arrangerade Europacupen i mångkamp 1999 på Källbrinks IP. Som alltid så skall en sådan här tävling innehålla vissa ceremonier och så även denna gång. Så det var ett 15-tal flaggstänger där det skulle sättas upp alla gästade flaggor, så vi fick hyra dem. Så när det var dags så var det dags för en ”riktig fanjunkare” eller vad nu graden var att ställa upp. Namnet är den välkända ynglingen Hans Sköldsäter. Så han drog iväg med en verklig trave flaggor som skulle uppsättas i en speciell ordning. Efter ett tag så kommer en ”något upprörd och förtvivlad ” Hans åter och säger ”Titta de har givet oss Indonesiens flagga istället för Polens” och de tillhör väl knappast Europa. Vad gör vi, 30 min före första start en lördagsmorgon ??. Vi tog flaggan i våra händer och ser att namnet Indonesien är skrivet i ena kanten. Så lite upprörda så viker vi ihop flaggan något slarvigt och uppgivet. Plötsligt ser vi ordet Polen.
Så vid närmare kontroll så fanns namnen på dessa bägge länderna på varsin sida av flaggan och allt löste sig genom att bara vända flaggan.
/Kenneth Andersson


Seriematchen i Gävle
Seriematcher är alltid en speciell upplevelse, dels för att de är en av de få tillfällen som man som individuell idrottsman får känna lagtillhörighet, dels för att seriematcherna ofta tidsmässigt brukar ligga i maj och på så vis utgör upptakten till en ny och spännande säsong. Undertecknad har haft förmånen och få deltaga i ett antal seriematcher i de gulröda färgerna och det finns en hel del fina minnen från dessa tävlingar.
Givetvis minns jag min debut väldigt väl. Året var 1988 och då kämpade HAIS i division 1. Jag hade blivit uttagen för att följa med de stora grabbarna och kasta diskus vid den andra matchomgången som gick i Mora. Att det inte skulle bli en alltför munter HAIS –dag borde man väl ha insett redan när laget samlades inför bussresan till Mora och endast sju aktiva mönstrade på. Vår Chaufför Rune Westén fick dessutom jobba hårt för att avhjälpa de maskinella problem som bussen råkade ut för i obygden en timme innan Mora. Väl på plats fick jag i alla fall min diskuskastning att stämma något så när och tog en andraplats 20 meter efter landslagsmannen Lars Sundin. För HAIS gick det dock sämre då vi var tvungna att lämna några grenar vakanta och resultatet blev degradering, 2 poäng efter Västerås!
En minnesvärd upplevelse var också seriematchen den 23:e maj 1992 på Källbrinks IP då HAIS var med och kämpade i Svenska Cupen. Anledningen till att dagen blev speciell för mig är att det var första gången jag kastade diskusen över ”drömgränsen” 50 meter. Det innebar också klubbrekord. Även vår trestegshoppare Lars ”Häggis” Häggberg gjorde en fin insats och slog klubbrekord till hemmapublikens stora glädje!
Mest minnesvärd tycker jag ändå seriematchen 2000 var. Även då var det Svenska Cupen på Källbrink som gällde. HAIS mönstrade ett ”grymt” lag med herrar Holger, Norberg, Bernhult x 2, Boyacioglu, Bergén med flera. Var och varannan gren slutade med grenseger eller andraplats för de rödgula. Redan innan stafetterna stod det klart att HAIS skulle vinna herrmatchen. Dagen avslutades med att lagledare Mats Krigh fick ett uppfriskande bad i vattengraven.
/Axel Bernhult


Trekejsarlaget i Vasaloppet 1968
Det kanske är lite förmätet att tala om trekejsarslag, men vi var tre stycken från HAIS´ styrelse som åkte Vasaloppet år 1968 nämligen ordförande Ernst Lundberg, gamle sekreteraren Olle Johansson och blivande sekreteraren Per Öhrland. För min del var det premiär – Ernst och Pelle hade åkt något /några lopp tidigare år.
Vi var väl en sju-åtta deltagare från HAIS som ställde upp. I två bilar åkte vi upp på lördagen den 4 mars och övernattade i en skolsal i Limedsforsen, (två mil från Sälen) tillsammans med ett femtiotal andra deltagare. Mitt i natten skrek någon: ”Det snöar”. Nästan alla rusar upp och ut för att valla om!. Dock inte jag - jag hade vallat med Toini Gustafsson-Rönnlunds specialvalla, nämligen silverklister! Med den vallan hade hon vunnit två OS-guld samma år!! Och då tyckte jag det var onödigt att valla om.
Alla HAIS:are kom lyckligt och väl till starten i Berga by i Transtrand och vi var en trio som höll ihop, Ernst, Pelle och jag själv. Det var 15 grader kallt. Vi åkte alla tre på Järvinens träskidor. Plastskidorna kom först flera år senare. Frampå dagen blev det någras grader varmare och till att börja med gick det väldigt bra. Vi åkte som små gudar på myren fram till Mångsbodarna. Där var jag tvungen att slå av på takten, men Ernst och Pelle åkte vidare i samma tempo. Jag kom dock lyckligt och väl fram till Evertsberg och träffade två bleka kamrater. ”Vi har varit på muggen, vi är helt slut så vi tar bussen till Mora”, förklarade de. Nåväl jag fortsatte och nu bar det nerför i ett par kilometer till att börja med. Framme i Oxberg märker jag att jag förfrusit ena foten – tar av mig strumpan och försöker få igång blodcirkulationen. Då dyker Ernst upp och säger ”Jag har kvicknat till lite grand, kan bara dricka jos, men ska försöka fortsätta. Så han fortsätter och det gör jag också så småningom - med en förfrusen fot!
Jag är nästan slut i Eldris men tack och lov är det lättåkt och lite utför sista biten så jag kommer fram till klockstapeln i Mora. Där ser jag framför mig en figur som nästan vacklar fram i spåret. Det är Ernst och tillsammans lyckas vi med stor möda ta oss över mållinjen!. Tiden för oss blev drygt 9 timmar. I duschen lyckas jag tina upp min förfrusna fot. Vi hittar Pelle som också kvicknat till och fullföljt loppet. Så Pelle vann ”trekejsarslaget” och Ernst och jag blev delad tvåa.
Redan i Evertsberg hade vi fått reda på att Janne Stefansson från Sälen segrat för sjätte gången. Sammanlagt kom han upp till sju segrar, men kung i Vasaloppet är fortfarande ”Mora-Nisse” Karlsson med nio segrar.
Pelle åkte i år sitt 28 Vasalopp!! Om två år bör han bli Vasaloppsveteran.
/Olle Johansson


Frågesport - Vad vet Du om Källbrinks IP KA050320
Denna fina idrottsanläggning invigdes 1982, men vad vet du om vad som hänt här under åren?
1. Redan 1981 så ”tjuvstartade” HAIS sin verksamhet här. Men vem av systrarna Westén vann då det första loppet?
1) Monica 100m häck x) Kristina 400m häck 2) Agneta 100m häck
2. Vilken ordförande från Svenska Friidrottsförbundet invigningstalade på invigningen 1982?
1) Hans Holmér x) Bengt Westerberg 2) Arne Ljungqvist
3. Vilken tävling har den längsta traditionen för HAIS?
1) Huddingespelen x) Huddingeolympiaden 2) Kvantumjoggen
4. Vilken var den första internationella landskapen/mästerskapet som arrangerades på Källbrinks IP?
1) NM i mångkamp x) VSM 2) Stafett-SM
5. Vilket typ av svenskt mästerskap har arrangerats flest gånger på Källbrinks IP?
1) SM mångkamp x) Stafett-SM 2) USM i mångkamp
6. Vem av Sveriges OS guldmedaljörer 2004 har tävlat på Källbrinks IP, dock före guldet?
1) Stefan Holm x) Christian Olsson 2) Carolina Klüft
7. Två OS guldmedaljörer har efter att de tagit OS-guld tävlat som veteran på Källbrinks IP. Vem av dessa tre har inte tävlat på Källbrinks IP?
1)Josef Schmidt Polen,tresteg x)Juri Tarmak,Sovjet/Estland,höjd 2)Janis Lusis Sovjet/Lettland, spjut
8. Det finns bara en person som varit världsrekordhållare, som har tävlat på Källbrinks IP. Vem?
1)Josef Schmidt Polen,tresteg x)Juri Tarmak,Sovjet/Estland,höjd 2)Janis Lusis Sovjet/Lettland, spjut
9. Vilken HAIS-are var den som först fick tävla i landslagsdräkten på Källbrinks IP?
1) Christer Holger x) Monica Westén 2) Olof Söderström
10. Vilken HAIS-are är den enda som blivit svensk seniormästare på Källbrinks IP?
1) Christer Holger x) Katarina Eklöf 2) Monica Westén
11. Det finns bara ett resultat gjort på Källbrinks IP som är gällande svenskt seniorrekord, vilken gren?
1) 4x800m män MAI x) 4x400m män MAI 2) 4x400m kvinnor MAI
12. Vilken av följande svenska rekordhållare har ej banrekord på Källbrinks IP i samma gren?
1) Malin Ewerlöf x) Ann-Louise Skoglund 2) Anna Söderberg
13. Hur många gånger har det lagts ny toppbeläggning sedan ”ursprungsbeläggningen” 1981?
1) 1 ggr x) 2 ggr 2) 3 ggr
14. Varför var ursprungsbeläggning svart på Källbrinks IP?
1) Fanns inget annat alt då x) samma pris som 6 banor rött 2) Fanns bara svart och blått att välja på
15. Huddingeolympiaden är den tävling, där det är flest antal deltagare. Men vilket är rekordet från?
1) 1990 x) 2003 2) 2004
16. Vilken tävling har samlat mest startande HAIS-are genom åren?
1) Huddingespelen 2004 x) USM 1987 2) Huddingespelen 2001
Facit
1. X
Kom. Det var alltså den äldsta syster som på tiden var mest aktiv och blev historisk.
2. 1
Kom. 1982 var det Hans Holmér som var ordförande och dessutom Huddingebo.
3. 1
Kom. Huddingespelen firar i år 35 år i rad och startade alltså redan på Storängsvallen 1971.
4. 1
Kom. NM i mångkamp, eller rättare UNM arrangerades 1982.
5. 2.
Kom. USM i mångkamp har arrangerats 1983, 90 , 93, 98 och sedan nu alltså även 2005.
6. 2
Kom. Carro varit här både 1998 (historisk tävling, troligen första SM-medaljen och mästerskaps-debut, ev.t.o.m. mångkampsdebut, som 15-åring) och sedan 2001 när IFK Växjö vann lag-SM.
7. 1
Kom. Världens första över 17 m i tresteg Josef Schmidt har gästat HAIS 1971, men alltså före Källbrinkstiden. Juri och Janis deltog i ”öppna” NM för veteraner 1993.
8. 2
Kom. Janis Lusis (bl.a. OS guld/silver/brons samt 4 EM-guld i rad) satte världsrekord genom att kasta 93,80 (gamla spjut) på en oförglömlig kväll på Stadion 1972. Dessutom 91,98 år 1968.
9. X
Kom. Det var Monica som landslagsdebuterade vid UNM i mångkamp 1982
10. 1
Kom. Det var Christer Holger som avslutade sin tiokampskarriär med att vinna SM på hemmaplan 2000 med rekordet 7836 poäng.
11. 1
Kom. MAI segerresultat 7.19,44 från stafett-SM 1996 är svenskt rekord fortfarande.
12. X
Kom. Lite klurig fråga. Alla dessa svenska rekordhållare har tävlat på Källbrinks IP, men på 400m häck har Erica Mårtensson banrekordet med 58,17 sedan 2001.
13. X
Kom. Svaret är 2 grr. Och årtalen är: 1987 (svart) och 1996 (röd)
14. X
Kom. När anläggningen planerades så valdes svart då det var billigast och på detta sätt fick vi 8 banor runt om för samma pris som 6 röda. För övrigt den 4:e banan i Sverige med 8 banor runt.
15. X
Kom. År 2003 så var det 1007 deltagare. Största HAIS tävlingen: Scandic2005 (Sätrahallen) 1185.
16. (x)
Kom .På de tävlingar som finns som alt. var det USM 1987 med 1500 startande störst, men Hudd.OS år 2003 hade flera 1782. HAIS-rekord är Scandic 2005 (i Sätrahallen) med 2010 genomförda starter.
/Kenneth Andersson


Hur jag blev upptäckt
Vid en skoltävling på storängsvallen 1959, gick Olav Wäppling om kring och nosade efter eventuella talanger. Eftersom jag vann 60m och tror jag kom 3:a i längd, blev jag kontaktad av Olav. Vi hade vår eminenta IP förlagd till Vistavägen, Vistavallen, där vi hade en ländhoppsgrop en kulring och lite annan utrustning. Olav hade på den tiden en 5 kamp anpassad efter de förhållanden som fanns. 60m som sprangs på grusvägen utanför ängen, kula, höjdhopp, längdhopp och 400m, som sprangs på ängen. Olav mätte upp en 200 meters bana och placerade ut flaggor, sedan sprangs det 2 varv på den ojämna banan. Jag hade lyckan att vinna denna stora tävling 2 år i rad, pokalerna finns i dag i kansliets prisskåp. Med tiden blev man ju större och starkare, därför blev kula favoritgrenen. Jag avslutade min karriär i Huddinge 1963, med att ta klubbens första DM tecken. 15,90 i kula på UDM, kom för övrigt 3 :a i diskus. Det blev klubbyte till Bellevue IK, där jag fortfarande är medlem, parallellt med mitt medlemskap i Huddinge AIS. Min karriär blev ju ganska hyfsad, 23 lanskamper, 2 Europacuper och 1 Junior Sm i slägga. Segrar på senior Sm 1974 0ch 1977 och 5 andra platser. Allt det här kan jag tacka Olav för som förde in mig på friidrotts banan. Därför känns det extra rolig att kunna bjuda tillbaka lite som tränare i Huddinge AIS, Tack Olav.
/Björn Holmström


En spännande kul tävling
Året var 2002 och ägde rum på Stora SM i Gävle och på den enda utomhusarenan i Sverige (?), Gavlestadion - där det endast förekommer friidrott dvs ingen fotboll etc.
Grenen var kvinnlig kulstötning och vår egen Carro (Carolina Hjelt alltså) till start. Inget kval då det bara blev 11 st avprickade.
Carolina stötte sist av alla. Hon öppnade med 13.36 och låg på en 3:e plats efter första omgången efter Linda Marie Mårtensson och Helena Engman. Hon skuggades dock av Lina Engman som hade 13.04. I andra trampade Lina över medan Carro ökade till 13.65. Helena och Linda Marie båda över 15 så dessa var omöjliga att nå. I tredje omgången så ökade Lina till 13.75 alltså 10 cm bättre än Carro, som dock svarade med 13.85.I 4:e och 5 omgångarna så hade Lina sämre resultat än tidigare medan Carro trampade över.
Inför sista omgången så stod bronskampen mellan Lina 13.75 och Carro 13.85.
I sin sist stöt så ökade Lina till 13,86 d.v.s. 1 futtig centimeter bättre än Carolina.
Tävlingens absolut sista stöt - tyst runt ringen. Carro fick på en bra stöt mellan 13.80 och 14 meter, men skulle det räcka till brons??
Noggrann avläsning av måttbandet 13.89!!! 3 cm bättre än Lina och bronsmedalj till Carolina Hjelt och Huddinge AIS.
Vi var ett stort gäng HAIS-are som skrek ut vår glädje över detta resultat.
Kom sedan inte och säg att friidrott bara måste vara löpning för att vara spännande.
/Pelle Öhrland


Äntligen har viktkastning sanktionerats av högsta statsmakten
Viktkastning är en friidrottsgren som många inom friidrotten tycker instinktivt illa om, det får vi viktkastare tyvärr ofta erfara. Och det är klart, är man inte stark som en tiger, smidig som en panter och graciös som isprincessa då kan man välja en annan gren, t.ex. löpning. Emellertid i förra helgen fick vi entusiastiskt stöd från oväntat håll, och det värmde.
I förra veckan genomfördes alltså veteranernas Europamästerskap i friidrott inomhus, en mastodonttävling med 2500 deltagare och funktionärer från 30 länder. Tävlingarna genomfördes i MunktellArenan och invigningstalet hölls av vice statsministern och idrottsministern Bosse Ringholm. Efter anförandet gav han en intervju för Eskilstuna-Kuriren, och på frågan vad han speciellt rekommenderade svarade ministern följande: ” Missa inte viktkastning! Denna klassiska OS-gren är ganska okänd idag. Men det är en gammal svensk medaljgren. Karl-Johan ”Massa” Lind tog brons i viktkastning vid olympiaden i Antwerpen 1920.”
De svenske levde väl upp till Ringholms ord och tog två guld. I M55 tog en HAIS-are brons. Tyvärr har jag glömt bort vad han heter!!
Så sträck på ryggen alla viktkastare! Vi har beskyddare på högsta ort.
/Viktkastaren Jöran Westberg


Från gärdsgårdsstör till stålstav
Det är en varm augustikväll 1959, getingsommaren. Bara ett par månader tidigare hade en annan Johansson, med förnamnet Ingemar eller Ingo, blivit världsmästare i tungviktsboxning. Vi är födda samma år, 1932, men går inte i samma viktklass.
Helt plötsligt kommer min yngste bror, Tommy, hem från HAIS-träningen och ropar: ” Brorsan! Du måste gå in i HAIS. Klubbrekordet i stav är på 293 – det klarar du lätt”.
Lätt och lätt! Jag hade inte hoppat stav på åtta år. Det började 1948. I OS i London hade Sverige vunnit tre guld i friidrott genom Henry Eriksson på 1500m, Tore Sjöstrand på 3000 m hinder och Arne Åhman i tresteg. Jag bodde då i Kumla och vi killar brukade spela fotboll efter skolan. Men så en dag gick fotbollen sönder och då föreslog jag att vi ordnar en 10-kamp i friidrott i stället! Sagt och gjort – en sten blev kula, en bit skiffer diskus och en al spjut. Och till stavhopp fick vi några gärdsgårdsstörar av en bonde i närheten. Lekplatsen med en sandlåda blev idrottsplats. Året därpå klarade jag 245 i stav och det är fortfarande ”banrekord”!
År 1950 tog jag mod till mig och gick in i IFK Kumla och fick äntligen pröva på en stålstav. På senior-DM 1951 blev jag trea i stav på 290 cm. (Vi var tre deltagare!!) Sen var det sluthoppat på ett bra tag.
Jag var som sagt mycket tveksam till att göra come back men tog i alla fall kontakt med Olav Wäppling och blev medlem i HAIS. Sen deltog jag i den första tävling där stav ingick och det råkade bli en 10-kamp. Den åttonde grenen är som bekant stav och där lyckades jag till min stora förvåning ta 3 meter. ”Klubbrekord” ropade Olav, ”det måste vi kontrollmäta”. Och det visade sig vara 303 cm .”Du är ju postassistent ”, sa Olav, ”då får du bli sekreterare i vår styrelse”.
Jag kommer aldrig att glömma augusti månad 1959 då jag blev medlem i HAIS, satte klubbrekord och fick en styrelsepost! Sen den dagen har Huddinge AIS blivit mitt andra hem.
Tack Tommy för att du ”lurade” mig att gå in i den bästa av idrottsklubbar.
/Olle Johansson


Extravarvet
Den här händelsen utspelar sig i början av 1980-talet då undertecknad tävlade för en av dåtidens absoluta storklubbar inom medeldistans – Mälarhöjdens IK. Månaderna april och maj var på den tiden fyllda av stafettlöpningar i och runt omkring Stockholm. En av de stafetter som inte finns mera var Ösmostafetten.
Det var svårt att få ihop damlag och det var bestämt att det bara skulle vara ett herrlag. Vi var några som bestämde oss för att starta med ett mixat lag i öppna klassen så att tjejerna skulle få springa (och vi med!).
Tävlingen ägde rum en vardagskväll och det blev väl lite stressigt och rörigt med alla som kom ifrån olika jobb och skolor mm. Undertecknad skulle löpa den 7:e och näst sista sträckan och hade fått fatt i en banbeskrivning där det framgick att jag efter växeln skulle löpa några kvarter genom samhället och fram till idrottsplatsen, in på denna och ett varv på löparbanan, där växlingszonen var belägen ett 30-tal meter efter att man kommit in på banorna, samt sedan växla till 8:e sträckans löpare.
Enkel match! När de bästa herrlagen passerat kommer så min lagkamrat och växlar till mig som drar på genom samhället och till IP, in på banorna och inte skymten av den unga dam i röd-vit klädsel som skulle ta över från mig – hon har ju en hel minut på sig att ta av överdragen, det var en kall vårkväll. Full fart genom växlingszon och runt kurvan, nedför upploppet och genom målet där någon sträcker ut en arm i ett halvhjärtat försök att hindra min framfart. En kurva till och nu inser jag att något är fel när jag tvingas dyka under ett rep! Fram till växeln igen och där står hon så, längdhopperskan som slutligen och cirka 1 minut senare än tänkt för vår pinne i mål!
Förmodligen säger det mera om mina kamraters förmåga än om min egen att vi trots fadäsen faktiskt vann våra klass – som tack vare mitt extravarv blev betydligt mera spännande än nödvändigt.
Läs därför alltid årets banbeskrivning!
/Bosse Wallsten


Om konsten att åka spårvagn under Göteborgs-VM 1995
Vi var en hel skrälldus med HAIS-tränare och ledare som följde VM-tävlingarna i Göteborg från första parkett, ingen glömd ingen nämnd, vi skötte oss mycket bra, och fanns på plats i Ullevi från tio på förmiddagen till det bittra slutet klockan 21.30 varje dag, det var mycket idrott, men vi sålde aldrig våra biljetter trots fina erbjudanden. Vi var förlagda ute på KA 4 förbandsområde väster om själva stan, detta var ju före förbandsnedläggningarnas tid så allt var möjligt.
Vi fick lösa ut ett veckokort som tillät all tänkbar trafik inom Göteborg stad, mycket förnämligt. Samtidigt meddelades att alla ”4:ans spårvagnar” som gick förbi regementet, så det var lätt att ta sig hem, dag som natt. Det här lät bra vilket det även var, det var lätt att utnyttja 4:an för färd mellan förläggningen och centrum och åter.
Sista lördagskvällen bestämdes att hela HAIS:gänget skulle gå ut gemensamt på lokal och festa, Leif och Karin Johansson, göteborgare från början, skulle boka en restaurang vilket de även gjorde. En väldigt trevlig kinakrog nere vid hamnen. Gästen fick själv välja ingredienser varefter kockarna lagade det hela –det blev gott men hur det kunde skilja vet jag inte, samma stekbord användes till allt.
Har föresten ett ”dyrbart” minne från denna lokal stående ute på landet, en gjuten häst i äkta Mingporslin, säkert värd en förmögenhet. Varje gäst fick en låda med en sådan men jag kommer ihåg att redan i förläggningen glömdes några stycken kvar, ett mysterium.
Alltnog på natten när vi skulle hem till puten gick vi ut och tog 4 spårvagn. Massvis med folk var i rörelse, sista helgen av VM sammanföll med Göteborgskalaset. ”Kalaset” är en fest och händelse som vi inte kan efterlikna, alla vill vara med, jättekul.
Göteborg är som en stor småstad, och fyrans spårvagn krökade sig fram genom smågatorna då vi upptäckte att vi var på väg över en stor bro, Hisingebron, hade vi åkt åt fel håll? Fick stopp på spårvagnen, den skulle ut till garaget och nattas. När vi klev av visade det sig att vi inte var de enda VM-resenärerna som åkt fel, det var även folk från andra klubbar som gått på samma mina. Man tog aldrig ner numret även om vagnen var på ingång till garaget.
Fick vänta in en kommande spårvagn för att ta oss till centrum. Där fick vi informationen, det var så mycket folk i centrum så man hade dragit in all spårbunden trafik och ersatt den med bussar. Vi fick tag i en buss som skulle ”åt vårt håll” så vi klev på och fick en resa som jag sent glömmer. Busschauffören visade hela västra Göteborg, körde småvägar, runt i olika förorter, under broar och jag tror genom någon park. Han var fantastisk när han visade sitt Göteborg och för mej blev det ett minne för livet, synd att det var så mörkt ute det var ju första veckan i augusti.
Inte ett dugg om VM-tävlingarna utom det att Kenneth och jag gick runt en stor del av Marathonbanan dan efter, men det är enligt Kipling en annan historia.
Hasse Sköldsäter
Återblickar vecka 28 - I huvudet på en gammal gubbe
Jag ligger där i startblocken och är beredd att börja springa när skottet smäller.
Hur gick det egentligen till - inte att det small – det var är ju självklart hur en pistol fungerar, men innan och efteråt.
Min ledare frågade om jag vill vara med och springa 400 meter nästa söndag på Huddingespelen. Det skulle kunna var kul.
Klockan ringer tidigt på morgonen och jag ta cykeln till IP. Där finns mitt namn på en avprickningslista, men hur kom namnet dit, vem har suttit och skrivit alla namn på alla listor, vem har hängt upp dessa listor på väggen tillsammans med pennor att skriva med. Ett tidsprogram hänger bredvid på väggen. Så många tider och så många grenar. Här har ytterligare någon osynlig figur varit framme (eller är det samma som skrivit att alla avprickningslistorna?)
Jag skriver dit mitt namn och står kvar ett tag och då kommer den någon och plockar ned listan. Jag var viss ute i sista minuten!. Vad skall han göra med listan frågar jag. Den skall in till datan och där skall alla som anmält sig delas in i olika heat så att de som springer ungefär lika fort tävlar mot varandra.
Jag springer ett varv i skogen för att värma upp. 10 minuter för min start går jag fram till starten. Där är det flera stycken som tar hand om mig och ser till att jag blir avprickad och får en bana. Hur kom de där gubbarna dit. Jag tittar mig om och ser att den står en grupp funktionärer vid längdhoppet. Tänka vad många måste hjälpa till för att jag skall kunna springa och hoppa.
På min bana ligger ett startblock. Jag är inte så van vid detta och får hjälp av en av starterna. På Edra platser. Färdiga Pang. Jag springer allt vad ja kan. Jag hör mitt namn i högtalaren, det är visst någon som säger att jag leder. Är det samma en som tog ned listan eller är det ännu en ny person som bryr sig om mig. När vi kommer in på upploppet ser jag ingen framför mig, jag tittat på banan bredvid och strax bakom mig kommer någon springande och kommer nästan ikapp, men bara nästan, jag når över mållinjen först av alla. Jag har vunnit.
Efter ett tag så ropas mitt namn ut i högtalaren det är prisutdelning. Jag och två andra ställer upp sig bakom pallen. Det kommer fram en man och håller medaljer i handen. Nu var det ytterligare en person inblandad i mitt tävlande. Och vem har köpt hem alla medaljer och vem håller ordning på dem så att just jag får rätt medalj, det kanske är samma som tog ned pappret eller är det några andra?
Nu är det min tur att kliva högst upp på pallen och få ta emot en guldmedalj och jag hör mitt namn i högtalaren igen, det är dock samma en som talade nyss det känner jag igen på rösten. Jag har vunnit mitt livs fösta tävling.
/Pelle Öhrland
'

Plötsligt ingen stege
Vid en Finnkamp så uppstår ofta många festliga händelser. En gammal händelse från början av 70-talet och vi var ett gäng som åkte över, men vi var udda antal så Gurra fick dela hytt med en okänd herre. Gurra tog nedersängen och den okända följdaktigt den övre. Men Gurra tyckte inte att det var så kul med att ha stegen precis vid huvudet, så under natten flyttade han stegen till fotändan. Plötsligt vaknar Gurra av ett brak och en svärande herre på golvet. Så Gurra visste inte vad han skulle göra, men skratta vågade han ej i alla fall.
Kenneth Andersson


HAIS första träningsläger
Det var 1965 och föreningen hade ett par år på nacken med organiserad åretrunt­träning. Själv hade jag tränat medel- och långdistans i drygt ett års tid och var 17 år. Under vintern bestämde vi att "nu rackarns" skulle vi anordna ett träningsläger för första gängen i HAIS historia. Genom andra föreningskontakter bokade vi plats på en friluftsgård ute på Gålö i Haninge kommun. Då som nu fanns inte mycket pengar att spendera men vilja fanns det gott om. Resan skulle organiseras medelst samåkning i egna bilar och självklart skulle vi fixa maten själva.
Maten ja, den förtjänar ett särskilt kapitel. Vet Ni hur ett gäng 15 - 18 års ungdomar komponerar en meny, beräknar och skriver ner en matlista för ca 10 personer för fyra dagar?
Busenkelt!! Falukorv och mos, köttbullar och makaroner, falukorv och makaroner, köttbullar och mos, oboy, mycket mackor med ost, och sist men inte minst havregrynsgröt.
Hur nu beräkna hur mycket det behövs?? Busenkelt! Var och en äter minst 8 korvskivor å 1,5 cm varje måltid. 8 gånger 1,5 gånger 2 gånger 10 ger 240 cm falukorv. 14 köttbullar per huvud ger med samma genialt enkla metod 280 st köttbullar. Jag lovar att en originellare inköpslista sällan har skådats. Iväg till butiken med tumstock i högsta hugg. Det kan tilläggas att det vara ganska besvärligt att räkna köttbullarna i de storpack som butiken tillhandahöll.
Nåväl inköpen blev verkställda, instuvade i en av bilarna och iväg bar det.
Väl på plats var det dags att installera sig. Gården var som ett slags vandrarhem där vi bodde 3 - 5 personer per rum. Det fanns ingen idrottsplats så träningen sköttes på grusvägar, skogsstigar och på en fotbollsplan som idag antagligen hade kallats för en sämre kohage. Träna det gjorde vi i alla fall. Tre gånger om dagen. Innan frukosten skulle alla ut på en morgonjogg. Det var väl inte så populärt men alternativet var värre, nämligen att fixa gröten. Det blev naturligtvis mycket springa på det här lägret, men de flesta av oss hade en läggning åt det självspäkande hållet och som sagt var, den som slängde in handduken först fick ställa sig vid spisen. Sista dagen anordnades den bland oss veteraner klassiska "Ulrikstafetten". Numera kallas det intervallträning. Det visste vi inte då. Två lag, fem personer i varje lag och 10 varv totalt för löpare och 5 varv för icke löpare. Alla tog i så det knakade i buskarna. Om man tog i för mycket i början så vet Du som sysslat med löpning att det kan vara ganska plågsamt med mjölksyran.
Om man inte mådde bra fick man ställa sig bakom ett träd och anropa Ulrik, därav namnet
Detta värt första träningsläger har följts av många läger genom aren. Själv har jag haft förmånen att vara med på ett flertal både som aktiv och som ledare. Det som knyter ihop detta första improviserade, enkla läger med det sista jag var med på är den gemenskap och sammanhållning som skapas under den period som man är tillsammans. Jag hoppas innerligt att Ni som är aktiva och ledare idag också upplever det som en av de stora förtjänsterna med lägerverksamheten.
/Ulf Hagman


Minnesglimtar från UP-finalerna i Timrå 1970
Den 21 augusti 1970 var det gäng förhoppningsfulla HAIS:are som ställde kosan norrut i två bilar. I den ena bilen åkte finalisterna - Susan Engberg, Annika Fivel, Christer Bengtsson och Göran Dahlström med Lars Wiklund som chaufför.
Lite senare startade bil nr två med Kenneth vid ratten och med Olavi, Uffe Hagman, Gurra Danneker som färgstark hejarklack. Färden gick utan missöden till Söderhamn men där tröttnade Kenneths bil med en suck Troligen tålde den inte Norrlandsluften. Efter en sex timmars lång reparation var vi åter på väg men med en bil som small så vi väckte halva Norrland. Kl 07.30 på lördagsmorgonen var vi framme efter att ha liftat de sista 10 milen.
Våra fem finalister var dock utvilade.
Först i elden var Annika som med ett kraftigt vrål fick i väg spjutet hela 38,46, pers med 3 meter. Det blev så småningom en andra plats i tävlingen.
Nästa man var också en spjutkastare, nämligen Göran Dahlström, A-pojke som slutade 8:a med 48,58, bl a beroende på diverse småskavanker. Men Göran har lovat 60 m i höst!
Sen var det dags för flickor B, höjd där Susan var i topp med 1,60 cm. Susan visade sig ha fina tävlingsnerver och vann på 1,57 och belönades med en plats i ungdomslandslaget mot Finland!
I kula pojkar J stötte Christer till sig en fin tredjeplats på 12,92. (Tyvärr fanns inte Christers specialgren diskus med denna gång).
På söndagen var det Lasses tur att göra comeback i UP-sammanhang. För två år sedan hoppade han 201 (!) men gick skadad hela förra året. Nu blev det en fjärdeplats på 1,91. Det är kul att se att Lasse är på gång igen och nästa år är han säkert upp på de stora höjderna igen . ( Lasse har fortfarande klubbrekordet i höjd på 208 i den gamla hederliga dykstilen)
PS Enligt obekräftade rykten har Kenneth numera bytt bilmärke
/Gunnar Olausson


Fel släpvagn
Mera julgranar, denna gång alldeles för många. För ni skall veta att det är ett lotteri med att sälja dessa, för det går liksom ej att bli av med dem efter den 24/12, inte ens om man kör rea.
Så det gäller att köra bort dem och den alltid tjänstvillige Pelle lovade göra en insats och fick löfte att låna Nisses släpvagn. Med orden att den står på baksidan, det är bara att hämta den.
Snabb som alltid Pelle varit, så åker han ditt i mörkret för att hämta släpvagnen. Men det blev tyvärr grannens vagn istället och gissa om grannen blev lång i ansiktet när han kommer ut någon timme senare och ser att hans kära vagn är borta. Alltså dags för att ringa och göra en polisanmälan. Men som tur är kommer ”tjuven” Pelle åter just då, så allt återstår och grannen får förstås en gran som tack för lånet av släpvagn.
Kenneth Andersson


Från insidan av en SM-arena - en spjutvinkling
För ett år sedan tillfrågades undertecknad av Hasse Sköldsäter om jag kunde hjälpa honom i slägga på SM i Norrtälje. Eftersom jag hade mitt fritidshus i denna kommun och förmodligen i alla fall skulle vara där så tackade jag ja.
Hasse avancerade sedan till teknisk ledare och helt plötsligt så saknade Rånäs en grenledare i spjut, och inte bara grenledare utan även kvalificerade funktionärer. Efter diverse sonderingar så fick vi tag på mycket kvalificerade förbundsdomartrio i form av Mats K och Kent J och med Lasse Ahlkvist som vinkeldomare och med ett tungt komplement i form av Ola Brandberg och familjen Stenman så såg det betydligt ljusare ut. När sedan även Rånäs skakade fram några duktiga ungdomar så blev allting mycket ljust på en gång. Även om en kraftig regnskur under lördagen förorsakade diverse merarbete i form av vattenösning på spjutansatsen så att de aktiva skulle slippa att kasta i stövlar.
På fredagskvällen skulle det var spjutkval för Män men det var lite tveksamt om det skulle bli av eftersom det var få anmälda och vid bara några strykningar så skulle det bli final direkt på lördagen.
Men det blev kval och 10 man skulle ta sig till finalen. 6 man klarade kvalgränsen 65.00 och bland övriga 4 placerade sig vår egen Kenneth Bergén som 9:a med ett kast på 61,09.
Sedan i finalen blev det ”bara” 60,58 på den optiska mätaren vilket räckte till en 9:e plats.
Samma dag hade även damerna kval och vår egen Katarina Eklöf klarade kvalgränsen 44 meter med ett kast på 46.24 och placerade sig då som nr 2 av de 3 damer som kastade 44 meter, så att ta ut någon seger i förskott var det inte tal om även om Katta själv var optimist.
Ansatsbanan och längden på Kattas spikar kom inte helt överens.
När söndagsmorgon rankades så hade HAIS ledare köpt upp allt var 9:mms spik som fanns i Norrtälje med omnejd och skruvat fast dessa under hennes kastskor.
Katta kastade först i finalen och se det blev ett riktigt lång kast på 48,22 som fick konkurrenterna att blekna. Oldtimern Elisbeth Wahlander låg visserligen ”bara” en meter bakom, men Katta ökade ytterligare i 2:a omgången till 49,68. Elisabeth svarade med 48,08 men i 5:e omgången så avgjorde Katta med att kasta 50,62 och GULDET var klart och Huddinges funktionärer hade gjort sitt för denna helg och kunde njuta av andra HAIS-framgångar.
/Pelle Öhrland


Glöm ej att parkera rätt...
Denna lilla skröna och berättelse visar hur det kan gå till och har gått till, men knappast något att rekommendera. Dessutom så är ej de rätta namnen med.
Sen ankomst till en DN-galan i slutet av 70-talet och en slarvig parkering, vilket förstås gav p-böter. Men Kalle vill ej betala, så efter diverse protester mm, så gick det till kronofogden.
Så en kväll ringde det på dörren hemma hos Kalle och frun öppnade. Efter att fogden legitimerat sig, och på frågan om Kalle är hemma kommer blixtsnabbt svaret att hon ej sett honom på ett halvår. Då ropar hon Nisse och Kalle kommer och hon frågar: Nisse har du sett den där Kalle. Han svarar direkt den j…… typen har jag ej sett på snart 1 år. Tack säger fogden och går. Men hur historien sedan slutar det vet jag ej.
/Kenneth Andersson


Hur kassören ordnade pengar till klubbkassan i HAIS "ungdom"
Olav Wäppling skaffade sig en TV 1954 vilket var mycket ovanligt på den tiden. Han tog avgift av alla som kom och tittade, 25 öre för de stora och 10 öre för de små – allt gick till klubbkassan!. Olav var ju kassör. Rekordet är från landskampen Sverige-Ungern i fotboll 1956 då 28 personer trängdes i TV-rummet. Som tur var de flesta små, mycket små.
På den 1950- och 60- talet fick man 10 öre för varje sprit- och vinflaska som återlämnades till Systembolaget. Denna hantering försvann dock för ett 10-tal år sedan. Olav anordnade tomglasinsamling varje år de tio första åren. 1956 kom 267 kr- över 10% av intäkterna – från denna insamling! Ungdomarna hjälpte gärna till och 1961 toppades insamlingslistan med 170,0 poäng ”(klubbrekord”) av en flitig 13-åring vid namn Björn Holmström! 1962 var ett rekordår. 20 ungdomar samlade in ett stort antal tomglas som per lastbil fraktades till Vin- och Spritcentralen. Så här såg 10 i topp-listan ut det året. De tre bästa flaskplockarna fick varsin biljett till friidrottslandskampen Sverige – Frankrike samma år!
1 Roland Lidfors 145,7 poäng
2 George Gällros 112,4 ”
3 Tommy Wiklund 96,0 ”
4 Tommy Gällros 94,8 ”
5 Lars Lindholm 75,0 ”
6 Leif Lönnqvist 69,1 ”
7 Gunnar Olausson 64,8 ”
8 Ulf-Ove Godtholt 60,8 ”
9 Elisabeth Kapell 43,0 ”
10 Tommy Tersing 31,2 ”
På 20:e och sista plats återfanns Olle Johansson med 4,8 poäng!
/Olle Johansson


Mat är viktigt!
År 1996 gick Junior-SM i Helsingborg och jag hade möjlighet att följa med som ledare efter ha lämnat banken med avtalspension en månad tidigare. Resultatet blev tre medaljörer nämligen Linus Bernhult guld i diskus, Emma Holmqvist guld på 400 meter häck och Sara Gruvfält-Rosén silver i diskus.
Att friidrottare är matfriska det är allmänt känt. Vid tävlingarna i Helsingborg upplevde jag ett oförglömligt bevis på detta. Hela truppen bodde på ett vandrarhem och alla åt gemensam frukost. Den 3 augusti skulle Linus tävla i diskusfinalen och han hade dessutom födelsedag. Vi sjöng ”ja må han leva” och Linus firade med en extra stadig frukost. Det var den mest välfyllda frukostbricka jag någonsin sett.
En dryg timme senare passerade jag vandrarhemmets kök och där hittade jag Linus vid spisen kokande en stor kastrull med varm korv. Jag utbrast med förvånad min:
men Linus ska du äta igen ???
Linus tittade på mig med ett småleende och sa: Det är inte bra att vara hungrig när man ska tävla !!
Därefter åkte vi ned till idrottsplatsen och Linus vann utan problem guldet i diskus.
Lennart Petterson


Vinst- och förlusträkning 1956
Inkomster
UtgifterIng balans
32,83
Administration
498,00
Medlemsavgifter
889,00
Friidrottssektionen
832,00
Gåvor (bl a TV-avg hos Olav)
123,58
Handbollssektionen
126,90
Anslag från Huddinge kommun
200,00
Motionsfotbollssektionen
31,75
Inkomst från tomglas
267,00
Orienteringssektionen
103,00
Återbet startavgifter
2,50
Skidsektionen
228,18
Statsbidrag fritidsgrupper
168,00
Läskedrycksförsäljning
5,80
Utg balans
144,57
Summa kronor
1965,11
År 1956 hade vi således fem idrottssektioner. Orientering och motionsfotbollen försvann dock efter ett par år. Medlemsavgiften var 6 kronor per år. Inkomsten från tomglas var större än anslaget från Huddinge Kommun! Vad är inkomst av tomglas frågar sig nog de yngre medlemmarna. På den tiden fick man 10 öre för varje sprit- och vinflaska som återlämnades till Systembolaget. Denna hantering försvann dock för ett 10-tal år sedan.
/Olle Johansson


Mina minnen genom åren
Man kan lugnt säga att det har varit skiftande. Ifrån det att man var i ivrigt påhejande mamma till att stadigvarande bli Sekretariatet vid tävlingar trogen. Som vanligt blir man ju tillfrågad tämligen snabbt av herrar Andersson och Örland när man har närvarat vid olika tävlingar, om man inte kan tänka sig att bli funktionär. Och eftersom man för det mesta var med så sa jag ok. För man kan ju passa på att göra lite nytta samtidigt. Hamnade sedan på något vis i styrelsen vet egentligen inte hur det gick till. Efter att jag har krattat några längdhoppsgropar mätt en del kul- stötar så hamnade jag alltså på Sekretariatet. Försöker för det mesta att ha koll på protokoll, efteranmälningar och svara på frågor. Jag kan tala om att det är väldigt intensivt på Huddinge OS när man har cirka 100 ungar som frågar om inte resultaten är snart klara. Eftersom vi har en sådan bredd på verksamheten så har man alltså kontakt med alla från 6 år till 93 år. Och alla har de varierande behov, med allt ifrån att få ett plåster till att fixa resa hem. Detta blev väl ingen skröna men det blev en liten tillbaka blick på mina år inom HAIS.
/Anki Lindström


En solskenshistoria
Så här skrev Hasse i Stockholmspostens Tidning efter Kvantumjoggen 2003. Stockholmsposten har alltid stött detta lopp genom att avgöra sitt KM i detta samanhang. Totalt brukar det handla om c:a 500 starter totalt på de båda sträckorna.
”I år var vi bombsäkra på att det skulle inträffa. Vadå? Jo, att Kvantumjoggen i Huddinge skulle få uppleva en regnig tävlingsdag. Men nej! Trots alarmerande väderleksrapporter sprack molntäcket upp och återigen blev Kvantumjoggen så där solig och skön, som den varit så långt tillbaka vi kan minnas. Huddinge AIS har en nästan oförskämd tumme med vädergudarna.
Men det är dom verkligen värda. Loppet har sin egen atmosfär med en härlig blandning av olika åldrar i första hand på korta banan (3.2 km). På långa banan (10,9) springer många av Stockholmsklubbarnas bästa löpare.
Från SPIK:s sida så står vi för startavgiften för alla startande SPIK:are. Totalt kom i år 20 st till start. Annelie Buller, som vunnit damklassen de två senaste åren blev i år 3:a på långa banan. Hör deltog aven Carina Persson.
Bäste SPIK:are på långa banan blev Mikael Hedqvist med tiden 42.42. Bra lopp också av Göran Eriksson 53.17
Korta banan har som sagts en helt egen atmosfär. Vi hittar på samma startlinje exempelvis Curt Wahlström, 70 år och Rebecka Jarlheden, 5 år. Var rädd om detta lopp, kära vänner i Huddinge AIS”
/Hasse Förmedlat av Pelle Öhrland


Speakertornet
Ni ser mig inte! Ni lyssnar inte på mig! Men ni hör mig!
Lite så känns det att vara speaker på Källbrink. Är man en ljudkuliss eller fyller jag ett ändamål under friidrottstävlingen? Som kontrollant och övervakare gör speakern nog en del nytta. Är banorna klara, står alla häckar på plats, finns det någon som sköter vindmätaren?
Man skulle vilja kunna kommentera alla grenar och aktiva, men det är svårare att följa teknikgrenar jämfört med löpningarna. För hur ska jag hinna se vad alla hoppar eller kastar? Det blir orättvist och ibland kan vi kompensera lite när vi har en innerplansspeaker också. Däremot så har jag suverän tillgång till tiderna för löpningen. Jag får ibland snabba rapporter på radion om ställningen i någon teknikgren. Men de är inte så lätta att uppfatta, speciellt de rapporter som kommer samtidigt som jag talar i högtalaren. Som sagt, är det verkligen någon som lyssnar?
Radiokommunikation
Radiodisciplinen på Källbrink är en mindre katastrof, ingen har ännu förstått skillnaden mellan radiokommunikation och en telefon. Ropar man efter någon hör inte vederbörande för radion hänger långt ner på magen. När man väl får kontakt vill alla andra ropa samtidigt och då är det som förgjort. Än värre blir det de gånger vi får in kommunikation från förbipasserande lastbilar.
Prisutdelningar
Dessa evinnerliga prisutdelningar, allra värst är det på veterantävlingarna för där ska i stort sett alla ha pris. Tänk er en prisutdelning där en medaljör har bråttom för han ska med tåget, en annan är bara försvunnen och den tredje är i duschen och kommer om en stund. När det sen väl blir prisutdelning så ska du som speaker försöka följa läget i en diskustävling samtidigt som du läser resultaten till medaljörerna och spelar en fanfar på CD-spelaren. Kan vi inte göra som i Grand Prix-tävlingarna, dela ut en blomma när tävlingen är avslutad?
Centrum
Som ni förstår så kan det bli ganska stressigt att vara speaker med många grenar, resultat och prisutdelningar samtidigt. Men det är också roligt, man är mitt i centrum av händelserna utan att synas eller delta. Vill du vara med i händelsernas centrum? Prova på som speaker. Vi behöver flera och yngre, varje tävling borde ha 2 -3 speakers för att kunna ge en riktigt bra service.
/Erik Öhman


USM 2002
Redan i november 2001 startades förberedelserna för USM som skulle äga rum den första helgen i augusti året efter. Från början gällde det att identifiera ev. problem som skulle kunna komma upp på en sådan stor tävlingen. Det gällde inte bara tävlingen som sådan utan alla deltagare skulle även bo någonstans och givetvis blev vår sponsor Scandic Hotel i Kungen Kurva en given samarbetspartner. Men alla kanske inte vill bo på hotell utan därför tog vi i ett tidigt skede kontakt med Flottsbro där man både kan ställa upp husvagnar eller bo i stugor etc.
Ganska tidigt framkom idén att vi skulle ordna ett grillparty på lördagskvällen på Flottsbro. Men vad skulle vi göra mera? Föregående arrangör Lerums IF hade satt ribban högt, mycket högt. Skulle vi kunna nå dit eller fanns det någon möjlighet att nå ännu högre. Höjdhopp är ju på modet, så varför skulle inte Huddinge AIS Friidrott kunna lyckas. Folksam, Svenska Friidrottsförbundets huvudsponsorer för ungdomstävlingar hade budgeterat ganska mycket pengar för att höja stämningen på och runt USM.
Vad skulle vi satsa på? Det första som kom upp var att hyra en ljud- och musikanläggning av samma typ som vi hade på Europacupen i mångkamp. Sedan tillkom t ex. olika tält för pris-utdelningar, avprickning, serveringar etc. Även på Flottsbro ordnats det med mattält, scentält, disco etc för det kunde ju komma regn. Vad vi då inte visste, när detta planerades under våren, var att första helgen i augusti skulle bli en av sommarens finaste helger (eller det kanske gällde alla helger denna sommar?). På Flottsbro skulle vi även ha ett dragplåster och det gällde att få dit någon känd idrottsstjärna och givetvis då helst en friidrottare. Alla aktuella friidrottare var ju på träningsläger inför EM. Många förslag diskuterade på andra aktuella idrottsutövare från andra sporter men de som tillfrågades hade inte tid. Då fick vi veta att Malin Ewerlöf lagt spikskorna på hyllan strax innan EM och hon var villig att komma till Flottsbro och låta sig intervjuas av förre landslagscoachen och numera chefen för Huddinge ”friidrottsgymnasium” Thomas Engdahl.
Sedan händer det som alltid måste ske inför en stor tävling; funktionärer som skall ringas och bokas upp i dagarna tre, det skulle vara annonser, inbjudan, affischer, registrering av deltagare, program, avprickningslistor samt under tävlingen startlistor, resultatlistor etc samt efter tävlingen sammanställning av alla resultat till en komplett 47 sidor lång resultatlista med alla tagna tider, alla mätta hop och kast, alla tagna och rivna höjder etc. Och sedan inte minst kontrollera att alla hade betalt startavgifter. Vi ordnade även dekaler samt T-shirt att säljas resp. delas ut till alla funktionärer. Ungdomssektion hade även slagit upp sin grillvagn och sålde korv och hamburgare. Enskede Värdshus stod för lunchservering för dem som villa ha riktig lagad mat. Denna gång i ett stort tält så att matgästerna inte behövde lämna idrottsplatsen utan kunde på nära hålla ta del av tävlingarna och information från våra förnämliga speakers. USM avser ju 2 åldersgrupper 15 år resp. 16–17 för pojkar resp. flickor. Vi hade tagit fram en del statistik sedan föregående år och befarade att det skulle bli väldigt stora startfält i vissa klasser. Hur skulle man göra för att det inte skulle gå kanske 45 minuter mellan 2 olika försök i t ex slägga. Vi ville inte införa rena kval med kvalgränser utan alla skulle få vara med och tävla. Resultatet blev att om det blev väldigt många avprickade så kunde försöken gå i olika pooler och med en senare separat final med de 8 bästa. Lyckligtvis så behövdes detta poolsystem endast genomföras i slägga F17 där hela 28 st hade prickat av sig.
Inför USM så samlade vi alla våra aktiva, som kunde tänkas vara med, för att sporra dem till att visa upp de rödgula färgerna på hemmaplan. Det blev många HAIS-are som visade upp sig och många medaljer blev det. Carolina Hjelt tog 2 guld i Klass F17 i diskus, 40,53 och i specialgrenen kula 15,92. Det 3:e kastguldet togs av Annika Hjelm i slägga 50,14. Flera kastmedaljer blev det genom Johanna Wikström F15 som inte ville vara sämre än Carolina (eller om det var tvärtom?) och tog 2 medaljer, silver i kula 12,68 samt guld i diskus 42,69.
För USM:s bästa resultat stod nog Carl Törnblad IFK Lund som vann höjd på 2,16 och fick senare debutera i seniorlandslaget mot Finland. Jesper Granlund blev här 9:a på 1,78, samma placering som Martin Lundquist i stav 3,51 och Catarina Josefsson F17 3000 m, 11,09,23 resp 1500 m Hinder 5.34,76. Några placeringar bättre Camilla Kramar 7:a på 100 m Häck 15,37 och Karin Lidegran 6:a i höjd F15, 1,61.
Jag vill tacka ALLA funktionärer som gjorde denna tävling till ett av de bästa arrangemangen någonsin i HAIS historia.
/Pelle Öhrland


Åke Borglund - en av HAIS-veteranerna
Åke Borglund hade flera olika styrelseuppdrag på 1960- och 1970-talet, bl a som vice ordförande i huvudstyrelsen och som ordförande i skidsektionen.
Med sin sprudlande energi och överhuvudtaget positiva inställning var Åke en stor tillgång för HAIS och tvekade aldrig att ställa upp. Bara som exempel kan nämnas att han en gång var chaufför när vi hade en seriematch i Uppsala. Men helt plötsligt saknade vi en löpare på 5000 m. Men Åke, då 55 år, hoppade in som ersättare och räddade en poäng åt klubben! Några år tidigare hade han avverkat tre Vasalopp.
Ett av mina starkaste minnen av Åke gäller dock julgransförsäljning. 1983 fick HAIS möjlighet att sälja julgranar utanför ICA-Kvantum och vi tog hem 1000 julgranar. Jag skulle ta fram hugade HAIS-försäljare och började med Åke. Då förklarade han helt frankt: ”Jag tar hand om försäljningen alla dagar”. Från Lucia till julafton sålde Åke nästan slut på alla julgranar! Ett oslagbart HAIS-rekord!
De sista åren sålde han bingolotter utanför Huddinge Sjukhus. Åke gick bort 2002, 86 år gammal.
/Olle Johansson


Överlägsen seger för grabbarna i Täby
Klubbmatcher räknas av många som årets tävling och här kommer en litet reportage från en minnesrik dag på Tibblevallen i Täby. Året var 2003.
Denna härliga dag ordnade vårt herrlag att de vann denna seriefinal och gick med detta upp i riksserien av Svenska cupen nästa år.
Vi gick alltså upp efter att bara varit nere och vänt i denna distriktsserie. Så nästa år är både grabbarna och tjejerna tillsammans igen i Svenska cupen. Slutpoängen blev: 1) Huddinge 74,5 p 2) Lidingö 62 p 3) Tumba 56 p. Eftersom bara ett lag gick upp så blev det alltså Huddinge.
Självklart så gjordes en mängd bra prestationer. Inte en enda sistaplats och fem segrare. Det var Magnus Norberg som lätt vann dubbelt i häck. Först den långa med 54,19 sedan en och en halv timme senare även den korta, nu på fina 14,86. Anders Boyacioglu 200m lätt på 22,70. Linus Bernhult vann i diskus, denna gång på 50,15 och våra stafettgrabbar vann 4x100m på 43,20.Vi gläds också över några pers. Henrik Åkerlund på 3000m 9.26,86. Jesper Granlund och två dagar i rad pers, nu ytterligare en cm till 1,88 i höjd. Fredrik Josefssons tuffa dubblering på först 1500m (4.21,90) och sedan en knapp timme senare 800m på 2.05,65. Men detta var en bra lagprestation, där ingen deltagare var sist i sin gren. Vi gratulerar lagledare Mats Krigh ”krigare” till denna fina insats och vi tog ej ut någon seger i förskott, utan vi kommer hylla er vid någon festlighet en annan dag än denna tävlingsdag.


Huddinge OS 2003
Lite tankar efter vår hittills största Huddingeolympiad, med 1007 anmälda deltagare och med 1934 grenstarter.
När Björn Betzholz på kansliet meddelade att vi hade fått in över 1000 deltagare så började det pirra i maggroppen. Skulle vi klara av så många deltagare och som nästan alla skulle göra 2 grenar var, springa kurirstafett och springa finaler på 60meter. Därtill kommer totalt 24 prisutdelningar med inmarsch fanfarer etc.
Hur får man 1000 personer att ställa upp sig klassvis i backen upp mot idrottsplatsen för den högtidliga inmarschen med invigning etc?. Nu går jag kanske händelserna i förväg. Innan detta så hade arbetsgruppen med undertecknad samt Anki Samuelsson, Anki Lindström och Björn Betzholz arbetat många kvällar att få till det hela, inkl packning av 75 klasspåsar med program (som inte heller trycks av sig själv). Gunnar Olausson höll på att knäcka sig själv genom att registrera alla dessa 1000 deltagare i registret. Ett 80-tal funktionärer skulle kontaktas och vara på plats för att får flyt på tävlingen.
När invigningen var avslutad och tävlingen kommit igång så flöt det på ganska bra. Några missar här och där kunde väl inte undvikas när det var så många starter. En del fel kunde vi rätta till medan andra aldrig gick att spåra. Jag tycker dock att frågorna har blivit färre. De flesta verkar att ha läst på i PM:et. Kurirstafetts gick även i år på upploppet med fler heat för varje åkskurs vilket borgar för en mera rättvis bedömning. Tack även till de funktionärer som vågade livet genom att våra rundningsmärken för stafettpinnarna.
Huvudmålet med tävlingen, Klasskampen, vanns av följande skolor:
Åk 4: Utsälje 4B2 Åk 5: Skogås 5A Åk 6: Ängsnäs 5Ry
Vi hoppas att all i Åk 4 och 5 kommer tillbaka år 2004 och får lika trevlig igen som detta år.
/Pelle Öhrland /Tävlingsledare


Minnen från Mångkamps SM i Växjö 1997
Under perioden 1997 – 2000 hade jag förmånen att vara ledare för våra duktiga mångkampare Christer Holger, Martin Mella och Patrik Sandberg vid ett antal SM-tävlingar både inomhus och utomhus. Redan under första tävlingen som ledare blev jag en stor beundrare av de aktiva som tävlar i denna svåra gren som kräver mångsidighet och stor mental styrka. För att kunna genomföra tävlingar i 10 grenar under två dagar krävs ett positivt stöd och gott humör bland alla deltagarna. Christer, Martin och Patrik, som kallades ”de tre musketörerna” bidrog alla tre till den goda stämningen vid tävlingarna.
I Växjö var vädret mulet och ganska svalt och grabbarna var lite tröga på morgonen. Men så dök Christers föräldrar upp tillsammans med två pigga och vackra blondiner från Lidingö som Christer och Patrik varit skolkamrater med vid friidrottsgymnasiet. Alla blev glada och särskilt Patrik ”tände till” så han vann 100 m på personliga rekordet 11,10.
Den positiva stämningen höll i sig under hela tävlingen, mycket tack vare flickorna från Lidingö. Christer blev 3:a, Patrik 4:a och Martin 5:a - alla med resultat i närheten av de personliga rekorden trots dåligt väder.
En stund efter prisutdelningen rusade Patrik ut på gräsmattan iklädd badbyxor och en skär badmössa modell äldre. På den våta gräsmattan gjorde han en bejublad uppvisning i torrsim. Då kommer förbundets tekniske kontrollant, Kjell Tånnander (legendarisk mångkampare från MAI) fram till mig och frågar om jag är ledare för deltagarna från Huddinge. Detta kunde jag givetvis inte neka till och hans kommentar blev följande: Jag måste säga att de där Huddinge-grabbarna har satt en extra färg på tävlingen !!
/Lennart Petterson


Finnkampen 2003
En tradition inom HAIS har blivit att åka på Finnkampen och så gjordes också 2003. Här förenar ledare & tränare tiden med att förutom att se på spännande idrott också ha konferens, umgås och ha trevligt.
Med ett stort leende vann Nadja Pedersen 400m häck på 58,38. Katarina Eklöf kom fyra i spjut där hon kastade 50,19.
Vi som hade konferens var 28 st röd-gula (denna helg även blå-gula) HAIS:are. Både representanter från styrelse, kommittéer och tränare var representerade. Vi konfererade, åt gott och hejade vilt vid Stora Finnkampen och Ungdoms Finnkampen. Slut!
Nåja lite mer detaljerat kan jag nog rapportera. Efter det vi avgått från Viking Line-kajen på torsdags-eftermiddagen blev det en stund i konferensavdelningen där den sedvanliga presentationen av varandra påbörjades. Vi fick information om vilka tider som gällde under dessa dagar utav vår ständige reseledare och vice ordförande Kenneth Andersson. Tur att Olle Öhman, vår alltid så ordningssinnade ordförande var med på resan Han hade idéer om hur man skulle hantera ett glatt gäng från Huddinge och kanske få något uträttat under resans gång! Genast blev vi uppdelade i grupper och vi fick på en gång börja gnugga våra idé- och geniknölar.
Alla blev engagerade och energin flödade, ända tills ………….. magarna kurrade ikapp i salen – det var hög tid för en middag! Efter matintaget blev det spridda skurar över hela båten med HAIS:are. Intressena varierade………..
Under fredagen arbetades det febrilt i grupperna med våra ”uppdrag”. Mycket lyckat med blandade grupper dels för att lära känna varandra och dels så fanns det mycket skiftande kunskaper och idéer på de olika frågeställningarna. Efter en gemensam middag traskade vi till Olympiastadion och hejade på vårt svenska Finnkampslag. Både herr- och damlaget ledde inför andra dagens tävlingar, så det var med lätta kliv vi i kvällsmörkret vandrade mot hotellet.
Lördagen gick helt i tävlingarnas tecken. Vi åkte till Edsbo (en förort till Helsingfors) där Ungdoms Finnkampen skulle avgöras. Våra tre röd-gula hjältar gjorde oss icke besvikna. Annika Hjelm vann i slägga, Carolina Hjelt vann i kula och kom tvåa i diskus samt Martin Lundqvist blev fyra i stavhopp.Vi var alla otroligt stolta över trion. Slutresultatet vart så att svenska tjejerna vann medan killarna kom ”tvåa”. Vi fick sedan ta långa benet före för att inta våra platser på Olympiastadion igen och insupa atmosfären på den Stora Finnkampen. Fullt ös på läktaren gjorde att det blev en otrolig stämning. Vi hejade med starka stämmor och en del sjöng någon låt också (inte var det då ”Du gamla Du fria”). Tjejerna var bra, ja självklart vann de kampen medan killarna förlorade på ”målsnöret” med fjuttiga fyra poäng.
Lite snöpligt var det men det kommer en ny kamp nästa år, i Sverige. Klockan 05.47 söndag, avgick vårt tåg till Åbo där vi sedan steg på dagbåten till Stockholm. Alla hann med fastän tidig morgon och lite sömn i ögonen. Det åtgärdades genom att de flesta hann med en liten lur på tåget. Sedan var alla (kanske) redo för en dags konferens tillsammans. Vi redovisade våra resultat från gruppen och diskuterade vidare några speciellt utvalda ämnen. Så en hel del konstruktivt arbete gjordes under dessa dagar och arbetet fortsätter förstås under hela hösten och kanske in på vårkanten också. Vi allra flesta var nog nöjda och glada när vi kom till kajen på Söder vid 7-tiden på kvällen.
Jag avslutar med att säga: Tusen tack för en givande och mycket trevlig vistelse i Helsingfors tillsammans med glada och positiva vänner som dessutom har det som jag uppskattar mycket, humor!
/Yvonne Asplund


FIG - det allra första året
År 2005 gick de första ut FIG (friidrottsgymnasiet) på Sjödalsgymnasiet i Huddinge och här kommer lite tankar av den första läraren, nuvarande förbundskaptenen Thomas Engdahl.
År 1 på friidrottsprogrammet är nu till ända
Det har varit ett spännande och omvälvande år för de elva friidrottseleverna och mig som lärare på programmet.
Året har uppfattats på olika sätt för alla elever. Några fick nästan en chock av studiebelastning om man jämför med grundskolan. En del andra tyckte att de hade mer studier i åk 9 än nu i gymnasiet. Efter en termin hade så gott som alla vant sig med det högre studietempot och det har flutit på bra studiemässigt för alla. Eleverna går på sex olika program på skolan.
Övriga lärare och skolledningen är väldigt tillmötesgående när det gäller anpassning av prov och läxförhör för att det ska fungera så bra som möjligt när vi är borta på träningsläger eller tävlingsresor. Läsårets populäraste aktivitet på friidrottsprogrammet var årets träningsläger under vår projektvecka. En vecka om året kommer vi ha möjlighet att åka på träningsläger under skoltid. Jag jobbar nu på en spännande resa till höstens träningsläger. Vårt första träningsläger finns väl dokumenterat på en film som Lars Ekegård & Co regisserade och producerade. Inget för känsliga tittare……
Fördelen med ett ”eget” friidrottsgymnasium är att man inte behöver flytta från sin hemmiljö eller sin hemmatränare. Hur bra denna lösning är beror till stor del på hur väl samarbetet med hemmatränaren fungerar. Där eleven känner stort stöd från sin hemmatränare så har det fungerat ypperligt. Förutsättningarna för framtiden ser ännu bättre ut då vi i årskurs två och tre kommer ha mycket mer tid till träning. Under dessa tre gymnasieår kommer vi läsa 500p friidrott varav 400p ligger i åk två och tre.
I dessa poäng ska 100p bestå av ett specialarbete i sin friidrottsgren. I övrigt kommer vi bl.a läsa ämnen som anatomi/fysiologi, träningslära, idrottsskador, ledarskap och idrottpsykologi. Under hela kursen ska träningsdagbok föras för att kunna utvärdera sin träning och därigenom analysera vad som träningsmässigt ligger bakom såväl framgång som motgång.
För att vara helt ett helt nystartat program så är jag nöjd med första året. Det finns saker att förbättra och konstigt vore väl annars. Det som gör mig övertygad om en positiv utveckling i framtiden är den fina sammanhållning som finns mellan eleverna. Dom är som en liten familj på skolan. Vi har högt i tak vilket gör att vi både ger och tar konstruktiv kritik. Den skriftliga utvärderingen som eleverna gjort kommer att ligga till grund för förbättringar till nästa läsår.
Rent idrottsligt har det varit ett väldigt gott resultat med två guld och ett silver på skol-SM som höjdpunkt. Skadefrekvensen har minskat betydligt under året och träningsnivån höjts minst två ”snäpp”. Jag vill avsluta med att tacka eleverna och dess hemmatränare för ett roligt första år på Huddinge FIG.
Första året på FIG:et Sjödalsgymnasiet
Hemmatränare:
Anders Börjesson, Fotios Makrostergios, Mikael Andersson, Bosse Jakobsson, Ellinor Storbjörk, Emma Bernhult, Björn Sténson och sist men starkast Björn Holmström.
Elever:
Lars Ekegård, Maria Turai Wägar, Patrik Sjöbom, Martin Lundqvist, Josefine Lundberg, Jesper Granlund, Mikaela Westerfalk, Henrik Åkerlund, Christian Wellerbom, Pia Nilsson och sist men starkast Annika Hjelm.
/Thomas Engdahl Lärare friidrottsprogrammet


Minnen av Helén Svan
Jag fick den stora äran att med ord försöka beskriva känslan då man återser ungdomar som man tränat genom åren. Jag vill ärligt säga att oftast värmer det i hjärtat av stolthet. Alla ni som jag fått följa genom åren ni har gett mig så många härliga, tokiga och oförglömliga minnen.
När ni kommer fram till mig på idrottsplatsen, i affären eller på ett kort i tidningen… överallt då kommer minnena tillbaka. När jag träffar era föräldrar då känns det ofta som om tiden stått stilla.
Jag har själv haft sådana fina förebilder som ledare föräldrar och tränare i den här klubben. Jag har själv alltid velat vara en förebild och en viktig del i just DITT liv. Det fanns en tid då jag kunde ge mycket mer av mig själv. Tänk när vi vann både distrikt och svealandsfinalen i Buster Cup. Det var en upplevelse att hamna i vattengraven……
Kommer ni ihåg alla juluppträdanden som vi övande in … Videon som vi spelade in på min pappas gym. Friidrottsprogrammet till sommarlovsmorgon på TV. Alla träningar, tävlingar och träningsläger.
Jag har fått träna de BÄSTA ungdomarna av alla. Många föräldrar har varit helt underbara och alltid ställt upp.
Nu är jag själv förälder. Jag har man och barn som jag älskar över allt på jorden. Deras intressen måste jag sätta först och de vill gå sina egna vägar. Den grupp som jag tränar nu är så himla fin. Tyvärr räcker jag själv inte till som jag skulle önska, men jag har toppentränare att fördela ansvaret med, Maria, Anna-Karin, Marina och Karin ni är guld värda, helt underbara. Om just du någonsin skulle tvivla på att jag skulle ha glömt bort dig så har du fel.
Lycka till i livet nu och för alltid.
/Helén Svan


Seriematchen i Gävle
Det här var långt innan det fanns någon löpargrupp i HAIS. Vid herrarnas seriematcher innebar alla löpningar över 400 m ett problem. Ibland lånade vi in någon duktig orienterare från Södertörn. Men det blev ofta flera nollpoängare i långloppen. Övriga grenar var inget problem med duktiga mångkampare, sprinters och kastare i klubben.
Senhösten 1993 kom Thomas Engdahl och frågade om inte jag kunde springa 3 000m hinder vid vårens seriematch. Det kändes verkligen som en tuff utmaning eftersom jag var omkring 25 år äldre än flertalet i laget och aldrig tävlat på bana. Mitt tävlande bestod av olika motionslopp. Extra inspirerande var att min son var en av lagets stora poängplockare. Målsättningen sattes till att klara en poäng och till det krävdes att jag sprang under 12.20. Fyra minuter per kilometer lät inte helt oöverkomligt men så var det, det här med hinder för att inte tala om vattengraven. Jag hade hört talas om hur det gick för Gunnar Olausson när han stod på öronen i vattengraven.
Jag fick ett träningsprogram av Thomas och satsade mer på fartträning än vad jag någonsin gjort och på våren blev det löpning över hinderbockar på Enskede IP. Jag köpte också mina först (och sista?) spikskor.
När det var tävlingsdags i Gävle var jag ordentligt nervös, men också laddad. Jag hade fått dit en egen hejarklack på sex personer inklusive hustru och dotter. Eller var det verkligen mig de kom för att se?
På startlinjen iförd HAIS tävlingsdräkt tillsammans med några av Sveriges bästa hinderlöpare kände man sig ganska liten. En sak hade jag lärt mig man ska springa utan strumpor, de blir nämligen våta och tunga i vattengraven. Under loppet fick jag ett härligt stöd inte bara av min ”egen” hejarklack utan också av hela laget och deras supporters. Tidsschemat jag lagt upp tappade jag mycket snart kontrollen över, eftersom det stod en bock precis efter varvningen som jag blev tvungen att koncentrera mig på.
Hur gick det då? Jo, jag kom givetvis sist, men jag klarade tidsgränsen och poängen, och kom faktiskt under 12 minuter (11.52,49). Sonen då, jo han tog tre fullpoängare (100m, 400m och stafetten). Min poäng betydde inget för slutställningen men det var en ära att få springa i samma lag som några av Sveriges bästa friidrottare.
/Erik Öhman